Mörker (2006-10-10)

Glödlamporna behöver bytas. En ensam lampa kämpar tappert men allt mer hopplöst mot mörkret i mitt ostädade rum. De övriga tre musketörerna har för länge sedan gett upp sin kamp. Jag har många gånger funderat på att ändra allt. Tvätta kläderna på golvet och vika in dem i byrån. Damma av skrivbordet, fönsterbrädan och skivfodralen på hyllan. Ge golvet en omgång med dammsugaren och kanske till och med moppa det. Piska mattan och försöka gnugga bort den ingrodda snusfläcken. Reda upp kaoset av sladdar under skrivbordet och kanske till och med formatera datorn som bara blir tröttare. Slänga bort allt jag inte behöver, särskilt de gamla förbrukade snusdosorna som nu istället ockuperas av använda snusar. Den mörka sidan håller på att ta över helt, och jag bara suckar. Jag borde verkligen städa, men till vilken nytta? Ingen alls.

Att sanera skulle ta mig en hel dag, och jag hatar att städa. Jag är värdelös på att hålla ordning, och om 3 veckor skulle det vara lika illa. Varför då utsätta sig för den fysiska och psykiska terror som städningen innebär? Ångesten växer i takt med att insikten om städningens nödvändighet kryper innanför mitt pannben, trots ständiga försök att förtrycka den. Jag hatar mitt rum.

Som jag ser det finns det två lägen i mitt liv, arbete och ledighet. När jag arbetar så har jag ingen tid att ägna mig åt petitesser som ett stökigt rum. Självbilden får sig en kick av att jobba hårt och man ska riktigt känna hur slitageskadorna från stengolvet kommer smygande. När man kommer hem så är ett stökigt rum det minsta problem man har och man somnar gott. Nackdelen är att för att hålla illusionen uppe krävs det att man verkligen jobbar mycket. Jag anpassar min dygnsrytm så att jag inte ska få tid att göra något annat än att just jobba. Börjar jag 11.30 och jobbar till kvällen ser jag till att sova till 10.00 innan jag sätter mig i bilen 11.00. När jag väl kommer hem måste man ju hålla sig uppdaterad om omvärlden och kan givetvis inte städa. Det är man för trött för, man har gjort sitt och förtjänar en stund av allmänbildning. När man läst det mesta man vill läsa så är det för sent att städa. Den gällande normen för normala människor är ju att man städar på dagen. Vanor är inte till för att brytas i mitt Sverige, då blir man utstött. Bara döda fiskar flyter med strömmen heter det, men döda fiskar klagar inte heller och är aldrig ensamma. Jag är en död fisk.

När jag väl är ledig skulle ingen våga störa min vila. Dygnet vrids ytterligare åt fel håll, jag sover till lunch och slappar hela dagarna. Det har jag ju förtjänat efter hårt arbete, och jag vet inte hur länge ledigheten varar så det är ju dumt att riskera något. Varför bry sig om ett stökigt rum när en proletär ska få sin rehabilitering? Rummet förblir stökigt, trots den pockande ångesten som växer sig allt starkare för varje dag jag är hemma. Det slutar med att jag precis som ikväll sitter och hoppas att mobilen kan pipa till och ett meddelande från min arbetsgivare väntar där han ger mig tiderna för denna vecka. Ge mig en ursäkt till att inte ta itu med mina problem! Jag hatar verkligen att städa och röran äter upp mig inifrån och upptar hela min kraft och vardag. Alla mina handlingar och tankar påverkas i grund och botten av mitt stökiga rum. Jag är fångad i ett kapitalistiskt mörker som symboliseras av en ensam fungerande glödlampa i ett dunkelt rum. Jag vill bort, jag vill ha mitt liv och mitt psykiska välbefinnande tillbaka!