Högstadiegymnastik

Jag sitter här och ruttnar på jobbet. Jag lider verkligen. Uppgång 6.45 och regnet öser ner och det är mörkt och kallt. 7.30 satt jag här i mitt lilla receptionistbås och har två saker att välja på, antingen registrera jobbansökningar eller plugga tyska. Jag borde verkligen plugga, men plikten säger åt mig att sköta mitt jobb istället. Jag är trots allt bara här en halv dag idag, så nåt produktivt lär jag väl hinna med. Jag slits mellan två ytterst tråkiga saker och valet föll på det tredje alternativet som lämpligt nog dök upp, att skriva lite i bloggen.

Vädret är verkligen skitkasst. Det är fuktigt och rått i luften och inte en snöflinga, men bött regn och trist väder i allmänhet. Går man ut är det som att nån kastar en gammal handduk som legat kvarglömd i en jumpapåse från högstadiet på en. Riktigt obehagligt faktiskt. Tanken på handduken framkallade minnen från gymnastiklektioner från förr. Gymnastik, ett ämne som framkallade både glädje och ångest beroendes på vad som stod på schemat. Hur många gånger hände det inte att man med fasa insåg att man glömt rena kallingar eller strumpor hemma och fick hasa sig omkring med svettiga plagg en halv skoldag och lida? Hur många gånger råkade man inte "glömma" sina jumpabyxor hemma när det visade sig vara något larvigt som rytmisk bollgymnastik eller liknande och inte innebandy på schemat? Följderna kunde dock vara ödesdigra. Man kunde mycket väl få låna ett par kvarglömda turkosa pingisshorts från 1973, det var en risk man var tvungen att alltid ha i åtanke och räkna med. Ofta var det värt det. Mellan- och högstadiegymnastik var enbart ytterligheter. Himmel eller helvete, inget annat.

När man tänker på det så känns det faktiskt ganska trevligt här i mitt bås. Inga krav på att man ska ut och intervallträna när det är 2 plusgrader och slask, fri tillgång till kaffe, frukt, någorlunda klimatanläggning även om det är ett par grader under acceptabel nivå, men ändå. Dags för lunch nu...