Måndagsgrubblerier
Måndag morgon, telefonens alarmfunktion dundrar igång vid 6.45 och man vägrar tro att det är sant. Ögonen kliar och allt känns värdelöst. Efter en märklig dröm känner man sig redan hatad av hela världen och dagen har knappt ens börjat. Jag drömde att jag och Jonas var på McDonald's i någon håla av någon anledning. Så fort jag kommer in hoppar en av de tre lösa hundarna som är där inne på mig och biter mig i vaden och vägrar släppa. Jag klipper till hunden och i samma ögonblick tystnar hela stället. En småbarnspappa reser sig och är SKITARG på mig för att jag plågar en stackars oskyldig hund. Pelle Fosshaug var också på samma McD men jag minns inte hans roll i det hela. Drömmens bästa del var solklart när jonas beställde sin Taco- special (?) och fick in en jätteliten, fuktig och illaluktande hög med något gult på. Men det finns inga drömmar mer, bara kall och hård verklighet... Mälarenergi väntar på mig och jag vet om det.
Pappa hör larmet och skiner som vanligt som en solstråle och kvittrar något om frukost. Jag hatar pappa på mornarna. Det borde införas straffskatt för morgonpigga, om inte annat för att täcka den psykiska misshandel som vi nattsuddare tvingas utstå dag efter dag efter dag. Bilen var givetvis istäckt och med stelfrusna fingrar står man där och skrapar rutan med 3 minuter till godo. 7.28 rullar man in på parkeringen och möter ett bekant och stenfruset ansikte. Hon muttrar något om vädret och går med tunga steg mot huvudingången.
4 timmar senare sitter jag här och kämpar mot koma. På Mälarenergi ska man prata i telfon, och min röst är hemsk på morgonen. Fick till och med en pik av en 35- årig stockholmare som ringde och sa att jag hade en sexig telefonröst... hon var ironisk. Jag kraxade fram ett ansträngt skratt och önskade henne all olycka inombords. Temperaturen i min lilla cell är dock ljuvlig, precis lagom och med lite morgonmusik i form av Winnerbäck, Anna Ternheim och Coldplay vaggas man in i ett farligt tillstånd av sömnigt välmående. Borta är alarmklockorna, fuktiga handdukar och kalla klädesplagg. Istället är det telefonterror och hets med jobbansökningar. Telefonen jag har här har en lite annorlunda ringsignal. Den är garanterat särskilt framtagen till personer som mig då den skär genom ben och märg, allt för att man ska få upp motivationen att svara snabbast möjligt. Det ryker från slampoolerna utanför fönstret, en syn som för tankarna till fotbollsarenor på sydligare breddgrader. Häcken gör att jag inte kan se det geggiga innehållet men röken bolmar och det är vackert. Winnerbäck sjunger om nyponbuskar och jag kan nästan se dem framför mig. Det är poesi. Det man inte set (vet) lider man inte heller av...
Under dessa 4 timmar har jag lagt märke till en sak. Jag har redan pratat med ca 20 personer idag, och alla har varit trötta eller sett trötta ut. En gubbe i blåställ uttryckte stämningen bäst då han gick förbi med tunga steg och som svar på frågan om han var pigg och glad var "jag är här i alla fall". Meningen med helger är att folk ska få lite fritid och vila upp sig. Hur kommer det sig då att ingen (utom farsan så klart) är pigg och utvilad på måndag morgon? Det går inte ihop! Avskaffa helgerna i den form vi känner dem eller avskaffa mornar! De fyller inte sin funktion. Eftersom vi inte kan avskaffa helgerna utan upplopp på gatorna så är det alltså mornarna som är problemet, särskilt på måndagar.
Kvinnan vars jobb jag nu gör har en ovana att alltid ha järnkoll på allt. Skrivbordet är kliniskt när man kommer in och till och med pennorna är sorterade. Nu är det kaos. Jag fattar inte hur hon orkar och hinner med. Jag får dåligt samvete och ångest bara jag tänker på det. Allt jag rör vid blir till skit.
Nåja, det är snart dags för lunch nu. Fiskgratäng på restaurang kraftkällan, wohoo... Den nya (läs antika) Volvon är nu bärgad förresten. Jag satt och styrde och kämpade med bromsarna då och då för att hålla linan spänd. Radion funkar inte (skräll) och nyckeln till tändningslåset går inte att vrida om. Det här är nu officiellt den första bilen i familjen som enbart drivs av muskelkraft för tillfället.
Pappa hör larmet och skiner som vanligt som en solstråle och kvittrar något om frukost. Jag hatar pappa på mornarna. Det borde införas straffskatt för morgonpigga, om inte annat för att täcka den psykiska misshandel som vi nattsuddare tvingas utstå dag efter dag efter dag. Bilen var givetvis istäckt och med stelfrusna fingrar står man där och skrapar rutan med 3 minuter till godo. 7.28 rullar man in på parkeringen och möter ett bekant och stenfruset ansikte. Hon muttrar något om vädret och går med tunga steg mot huvudingången.
4 timmar senare sitter jag här och kämpar mot koma. På Mälarenergi ska man prata i telfon, och min röst är hemsk på morgonen. Fick till och med en pik av en 35- årig stockholmare som ringde och sa att jag hade en sexig telefonröst... hon var ironisk. Jag kraxade fram ett ansträngt skratt och önskade henne all olycka inombords. Temperaturen i min lilla cell är dock ljuvlig, precis lagom och med lite morgonmusik i form av Winnerbäck, Anna Ternheim och Coldplay vaggas man in i ett farligt tillstånd av sömnigt välmående. Borta är alarmklockorna, fuktiga handdukar och kalla klädesplagg. Istället är det telefonterror och hets med jobbansökningar. Telefonen jag har här har en lite annorlunda ringsignal. Den är garanterat särskilt framtagen till personer som mig då den skär genom ben och märg, allt för att man ska få upp motivationen att svara snabbast möjligt. Det ryker från slampoolerna utanför fönstret, en syn som för tankarna till fotbollsarenor på sydligare breddgrader. Häcken gör att jag inte kan se det geggiga innehållet men röken bolmar och det är vackert. Winnerbäck sjunger om nyponbuskar och jag kan nästan se dem framför mig. Det är poesi. Det man inte set (vet) lider man inte heller av...
Under dessa 4 timmar har jag lagt märke till en sak. Jag har redan pratat med ca 20 personer idag, och alla har varit trötta eller sett trötta ut. En gubbe i blåställ uttryckte stämningen bäst då han gick förbi med tunga steg och som svar på frågan om han var pigg och glad var "jag är här i alla fall". Meningen med helger är att folk ska få lite fritid och vila upp sig. Hur kommer det sig då att ingen (utom farsan så klart) är pigg och utvilad på måndag morgon? Det går inte ihop! Avskaffa helgerna i den form vi känner dem eller avskaffa mornar! De fyller inte sin funktion. Eftersom vi inte kan avskaffa helgerna utan upplopp på gatorna så är det alltså mornarna som är problemet, särskilt på måndagar.
Kvinnan vars jobb jag nu gör har en ovana att alltid ha järnkoll på allt. Skrivbordet är kliniskt när man kommer in och till och med pennorna är sorterade. Nu är det kaos. Jag fattar inte hur hon orkar och hinner med. Jag får dåligt samvete och ångest bara jag tänker på det. Allt jag rör vid blir till skit.
Nåja, det är snart dags för lunch nu. Fiskgratäng på restaurang kraftkällan, wohoo... Den nya (läs antika) Volvon är nu bärgad förresten. Jag satt och styrde och kämpade med bromsarna då och då för att hålla linan spänd. Radion funkar inte (skräll) och nyckeln till tändningslåset går inte att vrida om. Det här är nu officiellt den första bilen i familjen som enbart drivs av muskelkraft för tillfället.
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home