Stockholm

Tristessen bröts på fredagseftermiddagen i samma stund som jag och Sebbe klev på tåget (eller sprang rättare sagt). Destinationen var Stockholm där vi skulle träffa de två nötter vi spenderade en massa tid med i Nya Zeeland. Efter att ha knallat runt lite i Västermalmsgallerian petade vi i oss en bit mat på Newcastle pub innan vi satte oss på T-banan mot Slussen på söder. I ett hörn på Mest bar hittade vi de två, och de såg precis ut som förut. Det tog 20 minuter så flöt samtalet precis som det brukade. På måndag var det ett år sedan vi sågs först, och ca 10 månader sedan vi sågs sist. Det kändes som några veckor ungefär.

Kvällen, som var planerad som en pubrunda då Matz skulle hjälpa en vän att flytta och Pontus kände sig krasslig, blev blöt... och ganska dyr. En taxi tog oss till Hotellet bakom Stureplan där vi minglade i ett hörn med en branddörr och en högtalare i huvudhöjd. Vi tröttnade efter ett tag och gjorde påtryckningar för att röra oss vidare. Stället var knökfullt, men trots det var det inget drag alls. Huri och Benitha slöt upp utanför dörren och vi drog till Oxid istället. Oxid är ett ganska märkligt ställe. Smockat med glada människor och mycket litet med stora speglar på väggarna. Jag trodde först det var två rum och jobbade mig igenom folkmassan för att upptäcka att jag stod och stirrade på mig själv i en spegel. Vi dansade likt John Travolta (nåja..) tills vi inte orkade dansa mer och hade riktigt jäkla roligt.

På vägen hem så såg jag och Sebbe en snubbe stå och skrika åt en tjej i samma ålder i Humlegården. Vi avvaktade lite och följde händelseförloppet som gick fram och tillbaka och killen verkade hetsig. Jag bestämde mig för att fråga om det var något problem, men på vägen dit så ringde Pontus och frågade hur det var. Jag sa att det var bra, men att jag störde mig lite på en snubbe i parken, och han verkade gå igång på alla cylindrar och kom springandes i t-shirt (!) trots kylan. Något förvirrade gick vi i alla fall fram och snackade med grabben. Det var tydligen hans flickvän och de bråkade och han frågade lite drygt om han inte fick göra det. Jo, sa Pontus, men det är väl lite onödigt att stå i parken och skrika? svarade Pontus. Killen muppade sig och sa något om att vi kunde dra härifrån och gick och vi följde efter på avstånd. Tjejen som storgrinade hela tiden vände sig sedan plötsligt om och bjöd Pontus på en karatekick i magen med sina vässade stilettklackar. Jag blev förvånad och Pontus stirrade bara och sa "det där var väl ganska onödigt?", sen sket vi i det och gick till donken och åt. Tacksamt... verkligen. Sköt ditt eget och skit i andra, ungefär.

Vi kom hem vid 3 ungefär tror jag. Jag vaknade strax efter 6 med kläderna på liggandes på sängen och linserna klibbandes i ögonen. Vid det tillfället var mitt huvud precis som en pumpa; stort, hårt och svullet på utsidan, fyllt med en massa illaluktande gägg inuti. Jag var inte redo för kalas om man säger så. Efter ett par liter vatten, en resorb och två Tylenol gick jag och lade mig igen och vaknade inte förrens på förmiddagen då det visade sig att väckarklockan tydligen var ställd. Populärt? Nej.

Vi lämnade lägenheten runt 13.30 och tog T-banan åter igen till Söder för en bit mat och eventuellt lite shopping innan hemresan. Ett par sega burgare senare sket vi i shoppingen och åkte hemåt istället. Väl på Centralstationen fick vi reda på att tåget gått för 1 minut sedan och nästa tåg skulle gå om två timmar. Det regnade ute och butikerna skulle precis till att stänga, men vi tog en raid förbi Åhlens och Nilssons skor där ett par mockaskor införskaffades. Sedan blev det till att snällt vänta på stationen.

Inaveln verkar vara ett större problem i Sverige än vad jag någonsin trott visade det sig på hemresan. Jag och Sebbe hade tydligen fått biljetter på olika vagnar, och tåget var fullt så vi fick acceptera det. Jag hamnade givetvis i boskapsvagnen där varenda småstads reservlag fanns representerade i form av sina mest utpräglade idioter. Som en container med mänskligt avfall ungefär, genpoolen som Gud glömde. Det var varmt, packat men mot alla odds hamnade jag faktiskt bredvid en vettig person, en student. Allt var faktiskt drägligt fram tills Enköping där två prima exemplar av inavel steg på. Två fjortisar med tänderna spretandes åt alla håll, militärbyxor och fula kepsar ger sig tillkänna genom att ha varsin släckt cigg i handen som luktade skit. De satte sig givetvis precis framför mig och det dröjde ca 42 sekunder innan den ena plockade fram sin mobiltelefon och började spela euro disco på högsta volym. Man kunde riktigt ta på hatet i luften från övriga kreatur i vagnen. Sebbe fick givetvis en kupé att mysa i... skithög.

Dagens guldstjärna gick till den lilla tjej som kom fram på t-banan och sa "Jättefin halsduk" till mig. Tänk att så lite kan göra så mycket. Jag tackade givetvis och gjorde en egen god gärning senare på stationen då jag plockade upp en kniv som ett gammalt fossil till gumma tappat på golvet trots att hon hade mellansveriges mest irriterande röst.

Klart lyckad resa!