Mer kärlek

Den senaste veckan har ångesten kommit krypande allt snabbare. I Uppsala ligger ett kontrakt som jag kritade på i början av juni gällandes ett studentrum på Värmlands nation. Det kommer inte ligga där länge till. Igår bestämde jag mig för att göra det jag kunde för att få kontraktet rivet och efter ett samtal med killen som sköter papprena så skulle det inte vara några problem. Jag är inte färdig med Kantorn än, och det känns helt underbart att få stanna där i ett halvår till. Kantorn är ganska speciellt. Själva studentrummen är verkligen inget särskilt, min korridor är usel med en fullblodspsykopat och läget är ganska ruttet, men folket är fantastiskt bra. Vad ska jag in till stan och göra när de flesta av vännerna bor på Kantorn? Kantorsgänget for life, carnal!

Västerås är en ångestframkallande stad. Det är utmärkt att ha som bas då mor och far huserar här och även en del vänner. Allt är dock alltid detsamma, oavsett. När jag kom hem från Dallas var det kul i en vecka, sen var allt vardag igen. När jag kom hem från svenneresan till Nya Zeeland/Australien/ Thailand var det kul i några timmar, sen kom ångesten. Jag är trött på Västerås nu. Man blir lätt lokalpatriotisk när man är på bortaplan, men med Västerås har det alltid varit en viss hatkärlek som lyfts fram.

VSK är nästan alltid usla. Allt som kan gå fel går alltid fel. VSK är en utmärkt symbol för hela Västerås som stad, en bitter klubb som alltid jobbar i motvind. Det som gör VSK trevligt är att de bara spelar någon gång i veckan, den dos av Västerås som är lagom för att kunna njuta av eländet. Under tiden i Uppsala var det ett privilegium att kunna åka hem någon helg då och då och växla miljö. I Västerås känns det som att jag behöver fly iväg allt oftare för att överhuvudtaget stå ut med tillvaron. Det blir småresor som kommer med allt tätare mellanrum, destinationen spelar mindre roll. Imorgon åker jag tillbaka till Uppsala och stannar där i några dagar för att ta en paus från tristessen på hemmaplan. Om två veckor börjar sommarjobbet på allvar med 4 veckor i rad. Efter det MÅSTE jag iväg någonstans, annars går jag under. Jag älskar Västerås, men bara ibland och i lagom små doser.

Idag fick också alla de lönnfeta svennar som väljer att inte gå på gym av någon anledning min sympati. Jag svängde förbi Friskis för första gången på två veckor, och det var massor av folk där. Segregationen i lokalen var slående. På ena sidan finns motionscyklarna, löpbanden och de lite "mjukare" maskinerna. På den andra finns bänkpressen, de fria vikterna och de lite hårdare maskinerna. Längst in mot väggarna på vardera sidor finns det extrema. På den hårda sidan hittar vi givetvis den fria bänkpressen och ett helt gäng med hantlar. På den mjuka sidan finns löpbanden och trappmaskinerna.

.

Bland trappmaskinerna håller cosmopolitanmupparna till där de beblandar sig med lätt överviktiga personer med tunn hårväxt samt tanter i spandexdräkter. En cosmomupp är en person, oftast tjej mellan 18-25, som är helt såld på den hälsofluga som nu råder. Det är hardcore GI- folket som tränar mest för att det är hippt och som småfuskar sig igenom övningarna. På den andra sidan finner vi spännisar, enbart spännisar och en och annan riktig gymtjej som verkar ha en lite tuffare mentalitet än cosmomupparna. Dessa spännisar kan ses oavsett tidpunkt på dygnet och kommer ofta i par och med kortklippta frisyrer och tribal- tatueringar. Vita linnen och osmakliga tjocka halskedjor verkar vara mer en regel än ett undantag.

Idag fanns också där en friskisturist som bröt hela mönstret, nämligen jag. Jag är en stolt sparris som föredrar mittensektionen av friskis. De fria vikterna känns för 80- tal och de mjuka maskinerna är för mjuka. Jag passar inte in helt enkelt, jag är en främling i en starkt segregerad och normtyngd träningslokal som väljer att undvika de extrema delarna längs väggarna och istället röra mig i mitten av lokalen. Hade jag inte haft en gnutta självdistans hade jag aldrig mer kommit tillbaka, trots mitt dyra gymkort. Jag kan helt klart förstå det obehag många mulliga medelålders män och kvinnor kan känna då de inte heller riktigt passar in om de inte vill svälja stoltheten och skaka sitt fläsk bredvid en picture perfect cosmomupp. Snacka om att få folk att känna sig värdelösa.

De borde ha ett gym för fula, prestigelösa människor som gärna tar en pizza då och då och som inte tycker om vare sig tomatjuice eller korianderpaj men som inte har någonting emot att träna när det känns bra. Tänk vilket framsteg för folkhälsan, och inte minst för att ge den genomsnittligt fula svensken en chans att känna sig välkommen. Cosmomupparna kunde då para sig med spännisarna på friskis under tiden och alla problem i världen skulle lösas. Världsfred skulle råda och den ariska übermänniskan som skulle avlas fram hos dem med friskiskort skulle sedan kunna få njuta av fulinggymmarnas barns tjänster i utbyte mot att bjuda in fulingarna till en och annan releasefest till Finding Nemo 4 så att de för en stund kan tro att de är välkomna in i sociteten. Själv skulle jag sympatisera med fulinggymmarna, jobba för arierna och sitta under min korkek på fyrishovs fotbollsplan och lukta på blommorna...

.

...och så givetvis dagens låt: