Den fnissande dåren

På sommarjobbet finns det en något märklig man. Det finns ganska många märkliga män här, men få som är lika intressanta som just denne man. Han fnissar. Det är en ganska kraftig medelålders man i blåställ som fnissar åt precis allt, alltid, oavsett. Det är nog bland de mest positiva personerna jag har träffat, men skratten låter inte naturliga och det är nästan lite läskigt. Om man säger något som kan uppfattas som humoristiskt så brukar fnisset komma först som svar, sedan en kommentar. Med denna person funkar det inte så. Han är iskall just då, sen säger han något som alltid följs av ett psykotiskt fniss. Det behöver inte ens vara något som har med komik att göra, det kan vara något så enkelt som "nu kom hissen" följt av hihihi. Vad som sägs spelar absolut ingen roll, det enda man kan vara riktigt säker på är att oavsett vad det är han eller någon annan säger så kommer han att fnissa. Det skrämmer mig, jag har aldrig upplevt en psykotiskt fnissande medelålders man tidigare.

Det finns en situation som ställer det hela på sin spets. Eftersom jag sitter i en relativt skyddad tillvaro med glasväggar runt omkring begränsar det möjligheten till sociala kontakter på gott och ont. När man väl ska lämna sin kur och röra sig mot hissen till restaurangen är det lite som när man lekte den där leken med en frizon där man inte kunde bli "dunkad" som barn. Jag lämnade den fria zonen för en stund sedan för att återlämna lunchbrickan till restaurangen. Givetvis var den fnissande dåren i samma hiss. Hissfärden inleddes med ett par sekunders tystnad då jag verkligen såg på honom hur fnisset byggdes upp. Stämningen var tryckt. Jag fick dåligt samvete och bestämde mig för att göra en insats för att lätta på trycket, så jag frågade om inte han fick någon lunch. Han sken upp, svarade nej och fnissade i ett par sekunder, sa sedan något mer och fnissade lite till. Dessa hissturer är de längsta jag har varit med om, och det är bara 4 våningar...