Ett liv på tröskeln: Årets sjukaste resa

Jag är nyss hemkommen från dalarna och jag har knappt någon röst kvar, men är så glad, så glad. Den fulkulturella resan blev en braksuccé. Vi började med myntmuseet i Avesta som var något av en besvikelse. Vi fick pröjsa för att få höra historien bakom varje jäkla stämplat plåtbit som tillverkats från vikingatiden och framåt. Det tog en timme och en av höjdpunkterna Säter blev helt plötsligt hotat tack vare att tanten snackade non stop.

Tanten på Säters mentalvårdssjukhusmuseum gav oss special treatment och vi fick gå på en gratis guidad tur som var väldigt intressant och bra. I ett rum hängde bilder på patienter/fångar och man kunde fråga henne så berättade hon storyn om personen. Patienterna hade också ritat märkliga bilder med massor av budskap i som väckte en hel del tankar. Vissa av dem som satt inspärrade då för att de inte skulle fortplanta sig skulle idag anses som stora tänkare. De hade en del lattjo instrument på den tiden också, väldigt udda och intressant.
.

Kvällen blev en ännu större succé. Vi bodde på falu fängelse dit vi hittade i sista minuten efter att ha guidats genom falun av den rabiata receptionisten över telefon. Stället var verkligen ett gammalt fängelse med järndörrar, galler för fönstrena, stålsängar och TJOCKA betongväggar. Hela vandrarhemmet såg ut precis som i någon film. Lite senare skulle vi röra oss mot stan för att festa loss. Min förkylning var inte så bra som jag ville att den skulle vara, men jag sket i det och friskförklarade mig för kvällen. På en bakgata bakom fängelset stannade en snubbe upp och tittade på mig. Vad vill han? tänkte jag. Han stod där i några sekunder på ett par meters avstånd och bara tittade på mig innan han frågade om jag inte kände igen honom. Det var Erik, underbara genomsympatiske Erik från Lokomotiv Västerås. Vad är oddsen? Han bodde tydligen där.

Vi tog oss till Etage, det enda stället vi kom in på i Falun. Etage var lite som Faluns svar på silk och det var knappt en människa där inne. När vi kom upp till ingången var det stora plancher med texten "Dalarna goes gay på Etage, 15/7". Det blev en jäkla diskussion om vi skulle in eller ej, men i brist på andra alternativ kom vi överens om att vi skulle röja och ha en förbannat kul kväll, gayklubb eller ej. Så blev det också. Det var någorlunda med folk på dansgolvet då vi klev in till någon eurodiscodänga och visade vår närvaro. Grabbar dansade vid stången, vi hissade varandra och hade fucking jäkla skoj. En halvtimme senare var det knappt några kvar på dansgolvet förutom vi, och vakten såg lagom nöjd ut. Han hatade oss, och vore det fler folk där inne hade vi blivit utkastade utan tvekan. Tids nog fylldes dansgolvet igen, den här gången av bögar. Jäklar vilken gayfest det blev, men vi höll vårt område och festade vidare i natten.
.

Morgonen därpå visade det sig att jag visst var förkyld, kroppen hade tydligen lagt in ett fett veto mot min friskförklaring. Jag kunde knappt prata, min röst lät som en rostig Yamaha och jag är fortfarande inte helt ok. Resan bar vidare till Falu koppargruva där vi knallade runt med japaner och polacker och tittade på stenar. En riktig höjdare och vi bondade en del med guiden som verkade tycka att det var bra mycket roligare att prata med 5 svenska unga grabbar istället för de vanliga medelålders tyskarna.

Kvar hade vi Avesta järnverk och Sala silvergruva. Avesta järnverk var hur bra som helst. En mäktig anläggning med massor att kul att göra. Det var några korridorer med speglar i olika vinklar som skapade synvillor man inte var med på. Dessutom avslutade vi det hela med att kliva in i en "space ball", ett redskap som egentligen används för att träna sig att använda kroppsvikten för att röra sig i tyngdlöshet, men vi såg det mer som en åkattraktion och gav järnet. Man fick spänna fast sig i ett par snowboardbindningar och en sele runt midjan, sen var det bara att volta, snurra och må dåligt. Jag lyckades få upp en ganska bra fart då det hela påminde mycket om snowboardåkning, riktigt kul. Sala silvergruva blev bortprioriterat och nu sitter jag här, redo för Arosfestivalen och eventuell utgång ikväll igen. Nästa resa blir eventuellt någon kanotfärd på någon flod någonstans.

Tack David, Jonas, Sebbe och Jocke för en riktigt lyckad resa! Det blev fulkultur på många sätt, vi passade även på att berika det svenska språket genom ett par flosklar. Jag avslutar med lite random bilder från resan, och grabbar, passa er för t-shirts och kom ihåg att Lapin inte är ok i det här sällskapet (ni som var med fattar, ni andra får leva i ovisshet eller följa med nästa gång).