Tuffa tider

Tentan är avklarad! Avklarad är kanske lite fel ord då det indikerar att jag faktiskt klarat av tentan. Tentan är skriven i alla fall. Jag tänkte gå upp klockan 9.00 för att plugga hela dagen. Tentan började 16.30 så jag hade åtminstone 6 timmars hard core- studier om man räknar bort frukost, lunch och kisspaus. 12.15 vaknade jag och mådde som en prins, tills jag hittade mobilen avstängd, inkilad mellan sängen och väggen. Paniken spred sig som Cuba cola i venerna, jag studsade (nåja) in i duschen och ut snabbt. Lunchen skulle jag käka på högskolan så att jag sparade lite tid och sedan kunde jag sitta kvar där och plugga. Jag är fortfarande ingen morgonmänniska och kom till Kåren först vid 15- tiden. Dagens lunch slutade serveras vid 14.00 men efter lite fjäsk för snubben så fick jag ta den mat som fanns kvar, dvs. microvärmd pasta med kebabsås och paprika. För er som tycker det låter äckligt kan jag säga att det också var det. En gastronomisk glidtackling i magsäcken var inte det jag behövde. Nerverna kröp i hela kroppen och jag kunde inte fokusera mig alls.

När jag hoppade fallskärm var det lite av samma sak innan. Det pirrade överallt och man kunde inte tänka klart. Lösningen den gången var två snabba pilsner på första bästa pub och sedan var jag lugn som en filbunke när jag föll mot min eventuella död. Jag rörde mig därför till puben och beställde en Boddington's. Den halvsöta och lite flirtiga tjejen bakom baren förklarade att de inte började servera alkohol innan klockan fem, men jag kunde få en kopp kaffe och kaka för 10kr istället. Kakorna såg måttligt upphetsande ut så jag nöjde mig med en kopp dygnsgammalt kaffe. Koffeinet gav inte den effekt jag ville ha så kanske en kall smoothie funkade bättre? C- vitaminboosten kombinerat med koffeinet gjorde mig till ett nervvrak. Att studera var uteslutet, jag kunde bara tänka på tentan. Något var jag ju tvungen att göra åt saken, så jag gick fram till tjejen och frågade om hon ville ta en fika någon dag. Det var det mest nervösa jag kunde tänka mig, bortsett från tentan. Hon blev förvånad och frågade vart det kom från och jag svarade att hon kunde fundera på det en stund så kanske jag kom tillbaka sen efter jag pluggat. Nu släppte nerverna helt, det fanns liksom inte plats för så mycket mer.

Väl i tentasalen kom nerverna tillbaka igen som ett brev på posten. Jag skrev färdigt provet på rekordtid och fick sedan gå efter bara en timme. Utanför träffade jag min lärare och han frågade mig hur det gick eftersom jag gick så fort. Jag tvingade fram ett litet skratt och ett fejkat leende fullt av självförtroende och förklarade att jag brukade snabbt bli klar. Sanningen var att det jag inte kunde när jag väl skrev provet skulle jag med störtsa sannolikhet inte heller lära mig den närmaste timmen. Jag uppskattade min poäng till 69 av 115 efter att ha räknat med lite felmarginal, vilket jag ser nu skulle innebära exakt 60% rätt. 60% är godkänt. Får jag inte godkänt kan jag bli tvungen att välja mellan en alpresa eller omtenta i Januari. Vad väljer man? Får jag IG i en kurs jag fullständigt skiter i skulle syrran tracka mig för resten av livet. Jag hade kunnat dansa hem den här kursen om jag inte var så lat och omotiverad. Å andra sidan är jag fruktansvärt sugen på att åka bräda just nu. Dilemma, tillika I- landsproblem.

Något jag störde mig på under tentan var den telefonterror jag utsattes för. Det var Sebbe som ville se på fotboll så jag gled in på puben på vägen hem för att hitta den tom. Han var hos Jocke och spelade tv- spel så jag anslöt till sällskapet och skrällde ett par gånger på Mario Cart. Lite senare så blev det Bill & Bob för grabbarna grus och matchen Barca - Werder Bremen där spanjackerna tog hem segern tack vare ett par fuskmål. Nu sitter jag hemma och bollar lite idéer kring nyår med diverse människor. Nyår är en högtid fylld av ångest och besvikelse, något jag tänkte skriva om efter ett inspirerande samtal med Huri, men hon var först så jag släpper det. :-)

Imorgon är det första dagen på Nykvarn. Sist de såg mig var jag bakis som ett ägg, så jag lär ju inte göra ett sämre intryck i alla fall. Innan jobbet tänkte jag springa 7,5km i dagsljus för att få fart på kroppen. Sist jag försökte var det på badmintonplan mot farsan som spöade mig 4 gånger i rad. Han är en sån pappa som aldrig låter sina barn vinna. Han är riktigt jävlig att möta också, oavsett sport eller gren, och det finns ingen värre att förlora mot än just honom. Är han sämre fysiskt eller rent talangmässigt så bryter han ner en mentalt med psykningar och hånflin tills man knäcks och han kan lägga en stoppboll och gå skrattande därifrån. Om inte annat så ser man ju vem jag brås på, det kan nog Jonas m.fl. skriva under på. Jag fattar inte. Han är 53 år och har kulmage, hur i helvete lyckas han vinna på allt, alltid? Imorgon är också första dagen av ett hektiskt schema där jag kommer jobba arslet av mig större delen av december. Pengarna ska gå oavkortat till nöjen och en eventuell framtid. Jag kallar det psykvård, för jag måste komma bort från denna stad innan jag blir tokig.