En dag som alla andra...

Vi var fyra glada som igår drog ut till sjöss med en engångsgrill, köttbitar, potatissallad och folköl. Himlen var blå med molntussar här och var och i båten låg tre kastspön. Vi har en lite större motorbåt och en sliten eka med en pålitlig men löjligt svag motor. I denna eka satt vi nu i mitten av sjön då regnet började kräkas ner på oss. I ca 20 minuter satt vi där i shorts, t-shirts och flytvästar och bara hatade tillvaron. Det var skitkallt, vidrigt blött och regnet piskade verkligen den nakna huden. Sebbes knogar hade en nyans av lila som skiftade i mörkblått när vi väl fick igång grillen på en ö vi tog vår tillflykt till. En dag i naturen som alla andra...

Jag trodde inte det var fysiskt möjligt, men tydligen så är det så. Jag har precis mött PMSen personifierad. En lönnfet, medelålders städtant med lortiga glasögon som gnällde, suckade och stönade på bred västmanländska. Helt enkelt en genuint bitter individ som dock saknar den där härliga charmen som de sura gubbarna som skriver insändare i VLT brukar vara begåvade med. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bemöta denna varelse som stod och luktade svavel och gul Blend. Skulle jag bli grinig och fråga vad i helvete hon hade för rätt att förpesta luftrummet eller skulle jag vara en lismande mupp som bara svalde och erbjöd den bästa tänkbara servicen? Det kom dock förbi en svettig entreprenör som tydligen fångade bitterfittans uppmärksamhet innan jag hann välja reaktion och hon började istället flirta med honom och verkade sedan på betydligt bättre humör. Jag hoppas att hon inte har några barn. En dag på jobbet som alla andra...

Städerskor är ett kul inslag på semester. När jag sitter här och drömmer mig bort så kan jag inte sluta att tänka på de stackars hotellstäderskorna som varje dag måste sanera hotellrummen efter sviniga svennar och bråkiga britter. De verkar lida av samma problem som mig. De har åt helvete fel arbetstider. Jag går till jobbet innan jag vaknat och de går till jobbet innan jag vaknat. Ta Turkiet till exempel. Alanya. Vi är några grabbar utspridda på två hotellrum. Varje morgon var det samma visa. När man nyligen somnat och inte har några som helst planer på att visa några livstecken de närmaste timmarna så öppnas dörren för första gången och en försynt städtant (alltid kvinnor) kikar in och säger "clean?". Man antar att hon snart kommer falla ihop i en hög på golvet av de ångor som slår mot henne från rummet, men nej då. Det är ett tåligt folk. Det dröjer 5-10 sekunder innan nästa "clean?" kommer. Man sträcker ut en fot från täcket och viftar lite på foten och mumlar något på svenska. Ett internationellt vedertaget tecken som ungefär betyder "no, go away and come back later, much later." Much later innebär vanligtvis runt 10 minuter en kvart.

Jag undrar om de på fullaste allvar tror att liket som nyss viftade lite på tån ska ha studsat upp, duschat, kräkts färdigt och lämnat rummet i städbart skick på denna tid. De verkar lika förvånande varje gång man fortfarande ligger kvar där och lider en tisdagsmorgon. Det finns ju lappar man kan sätta upp på dörren, men det innebär att man får sova ännu en natt bland sandkornen i sängen. Det brukar sluta så ändå. Efter ungefär fem- sex tåviftningar brukar de helt enkelt inte komma tillbaka. Detta ska de naturligtvis ha cred för, vilket bör resultera i en hög med drickspengar. I vårt fall visade sig barnotan på rummet vara abnormt dyr så vår prydliga och väl tilltagna drickshög med småmynt blev istället utbytt mot en gul badboll med texten "thank you for cleaning our room!" och en smilegubbe. En personlig hälsning betyder mycket mer än en simpel och kall transaktion av kontanter. Eller inte, jag kan faktiskt förstå den svavelosande dinosaurien som nyss var här om man ser det så. Jag hade också varit bitter.

Dagens låt: Arctic Monkeys - Flourescent Adolescent