Det är otacksamt att rädda folk ur brinnande byggnader

Det har varit en märklig dag än så länge, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Jag ställde klockan på 10 i morse och tänkte inte somna om heller. Det är hög tid att börja jobba för att få en dygnsrytm ratifierad av samhället. Jag ville grina, det var hemskt. Jag har tre larm på mobilen inställda på sju minuters mellanrum. När man snoozar dem ringer de med fem minuters intervall. Det blir således 6 alarm på 19 minuter, om jag inte räknat fel.

Detta är för att jag inte ska hinna falla tillbaka i djupsömnen innan nästa alarm dundrar igång. Gör jag det är jag körd, jag känner mig själv. Alarmen är dock inte så hemska som de borde vara. Mina signaler har fågelkvitter, blockflöjtar och annat trams. Det är ingen chockeffekt, men en blockflöjt i örat kan vara nog så irriterande 6.15 en mulen tisdagmorgon. Tyvärr kan jag dessa melodier utantill i huvudet och kan finna mig själv mumlandes med i trudelutterna. Min förra väckarklocka var bättre, men samtidigt sämre. Det var ett riktigt jäkla brandalarm som drog igång en meter från mitt mosiga huvud, men snoozeknappen var stor och satt på ovansidan på klockan, som gjord för en välriktad knytnäve. En annan nackdel var att detta brandlarm enkelt kunde anpassas till drömmen. När man sprang omkring där i den brinnande flygplanshangaren i kampen om att rädda prinsessan från den lortiga korrupta mekanikern så bidrog brandlarmet till stämningen. Trots min hjältemodiga insats verkade chefen aldrig uppskatta det när han ringde och frågade vart i helvete jag höll hus. Den väckarklockan står nu på skrivbordet som ett sorgligt monument över de mornar som en gång var. Slagen har tagit ut sin rätt och nu hörs bara ett lågt surrande innan den snabbt dör igen.

Folk tar till olika knep för att vakna. Vissa går ut och går, andra sköljer av ansiktet, en del vaknar aldrig mer. Själv duschar jag. Det är meningslöst att ställa klockan en kvart tidigare för att få mer tid på morgonen, eftersom ju tidigare jag går upp, ju längre tid behöver jag i duschen för att fungera som jag ska. Det blir således ett moment 22 och varje minuts sömn på morgonen är guld värd. Förstår inte samhällets dygnsrytm. Varför denna hets om 7.30 när ingen människa utom Peder och farsan fungerar som den ska innan klockan är 11?

Jag åt lunch med pappa idag på Mälarhuset. På matsedeln fanns potatisbullar med bacon (?) och köttgryta. Jag valde biff och fick även biff. Biff med lök. Jag hatar lök, har aldrig förstått det fina med det hela. Samma sak igår när jag mumsade i mig en kebabtallrik utan lök och utan fefferoni. Jag fick en tallrik med lök och fefferoni. Vid bordet slog sig en kvinna jag tidigare jobbat med och hennes dotter ner. Dottern visade sig vara en tjej jag var väldigt förtjust i på gymnasiet och det kändes väldigt udda. Jag vågade knappt titta på henne i början efter att vi hälsat. Hon var jättefin, ännu finare än vad jag minns men såg väldigt ung ut och lite som en estet. Nervositeten släppte dock hyfsat snabbt och vi pratade lite om mattanter, mjölk och svettiga potatisbullar. Jag har inte sett henne på flera år nu och det kändes som att jag satt där i skolbänken igen, nervöst pillandes med min penna. Fan.

Båstad har sin sthlmsvecka. Sälen har sin sthlmsvecka. Visby har sin sthlmsvecka. St Anton har sin sthlmsvecka. Vi har en Grumsweekend. Power meet börjar som sagt imorrn och de finns de som kommer lida ännu mer än mig. Min vän jobbar på häktet här i stan under helgen. Nattskiftet. Bwahahaha!

Under denna raggarweekend förvandlas radiokanalerna. Den dagliga dosen Madonna, Markoolio och Britney Spears byts ut mot Mora Träsk, Eddie Meduza och Elvis Presley. Jag vet inte vad som är värst, men jag sitter vid en radio hela dagarna på jobbet och säga vad man vill men Boppers smäller faktiskt högre än the Ark. Det finns dock låtar som aldrig försvinner från radion. Septembers låt Satellite och Mange Schmidts Glassigt t.ex. Jag hatar båda dessa låtar passionerat, med hela mitt hjärta. En som avskyr nästan all form av musik är min postis på jobbet. Han brukar prata om den gamla goda tiden. Den gamla goda tiden då discoeran rådde, strax efter att dinosaurierna dog ut och strax innan Jesus föddes. 70- talsdisco, säger han, 70- talsdisco is the shit. Förresten så har jag aldrig hört Guns N' Roses låt November rain. Skjut mig.

Det finns en riktigt bra låt från discoeran. Det är kanske världens bästa låt.

Earth, Wind & Fire - September