Hej små pojkar

Det sitter finnar utanför fönstret. De pratar på finska och trots att jag har lite finskt blod i ådrorna förstår jag dem inte. Två man sitter vid bordet snett framför mig, tre till vid bordet till vänster. De har suttit där ett tag nu. De satt där när jag kom och plirade misstänksamt på mig. Vad de gör där och varför vet jag inte, men blandningen av lena röster på finska och gubbar i blåställ spred en obehaglig stämning i lokalen. Det var nog så de vann kriget mot ryssarna. Inte lätt att ligga i en skyttegrav med misstänksamma finnar på andra sidan.

Strax innan åtta i morse ringe mobilen. Det var Elizabeth som frågade om jag sov. Nej, ljög jag, trots att hon väckte mig. Det var kanske inte en ren lögn, men en sanning med modifikation. Jag sov ju rent tekniskt inte, men jag var knappast vaken då hon ringde. Jag hade försovit mig och jag hatade mig själv intensivt för att jag försovt mig en morgon då jag inte ens kände mig särskilt trött. Varför der är så svårt att erkänna att jag faktiskt sover vet jag inte. Som om det skulle lura någon när Darth Vader svarar med whiskeyröst och mumlar något ohörbart i luren. Klart som fan jag sover, klockan är åtta och jag är inte på jobbet.

Det var en onödig försovning på alla sätt och vis. Försovningar är något som helst ska inträffa, om de nu måste inträffa, när hjärnan håller på att krypa ut ur näsan av trötthet. Så var inte fallet i morse. Jag vaknade vid 6.41 och var inte helt medvetslös för en gångs skull. Nu har jag ju lite tid att dra mig tänkte jag. Jojo... lycka till!

På tal om finnar förresten, är det någon som minns ett finskt barnprogram som sändes för kanske 10 år sedan? Det hette hej små pojkar, tre små pojkar eller något liknande. Vågar inte ritkgit söka på det på google med risk att bli avstängd för pedofilverksamhet...