Jantelagen i praktiken

Igår var en trevlig kväll. Vi åt och drack gott på å och allt var bra. Det blev till och med lite julstämning när mina badmintonvänner fick sina julklappar från mig, varsitt svettband från Inter sport. Då kom mamma in på puben och vi rörde oss snart mot Strike för ett parti bowling. Jag är ingen stjärna i bowling och inledde vasst med att fastna med tummen i klotet och det far ner i rännan för andra gången. Typiskt, och jag riktigt såg hur Peter njöt när han seglade upp i ensam ledning. Med tre kast kvar avslutade jag med tre raka strikes, alla iskalla då man släpper klotet, tittar inte ens bakåt utan går helt enkelt och sippar på sin Beamish stout istället, helt oberörd. Peter var vansinnig, love it!

På jobbet idag var det tråkigt som vanligt, men eftersom allt går så jäkla bra för tillfället så kan inte ens det sabba mitt humör. Jag slutade vid lunch och skulle ut till Grissle och hämta en säng. Värmen i bilen hade precis kommit igång, musiken var bra och hög och Volvon är trevlig att köra. På cykelvägen 20 meter framför går ett par snorisar. Inget man lägger någon större vikt vid, tills de helt utan förvarning får för sig att vika ut på övergångsstället. Blicken klistras vid dem och paniken sprider sig. Vad gör dem?! Jag uppfattar situationen, bedömer avståndet till övergångsstället och ser att bilen framför som jag tagit för givet skulle fortsätta framåt har påbörjat en tvärnit. Jag hoppar på bromsen och ser bilen ruuuulla in i baken på bilen framför. Hurra...

Väl nere på jorden igen får jag reda på att hela bilen var full av tyskar och bara en pratade knackig engelska. Som tur är har jag ju läst tyska på högskolan, så jag kunde enkelt uttrycka mina känslor genom att ödmjukt säga "Sheisse! Entschuldigung." Tysken var dock reko och pratade betydligt bättre engelska än vad jag pratade tyska så en timme senare kunde vi rulla vidare. Det var lite olustigt att kliva in i baksätet på en blinkande polisbil när alla bilarna långsamt åkte förbi och såg på. Det var inga större skador, extraljusen var paj, lite plastskador i grillen men annars inte mycket. Tyskens bil fick en sabbad stötdämpare, men inget större där heller. Det jag var mest glad för var tre saker:
a) Att det inte blev några personskador, bortsett från ett stukat självförtroende.
b) Att tyskarna jag körde på var lugna, trevliga och kommenterade saken med "shit happens". Det kunde lika gärna varit en pimpad BMW från 97 full av testosteronstinna pojkar i vita tighta byxor. Den senaste veckan har min syn på tyskar förändrats en hel del. De är sympatiska typer.
c) Att jag hade säkerhetsbälte och att inte air bagen löstes ut. Dagen hade inte blivit muntrare av ett krossat näsben och ett ännu dyrare tandläkarbesök. :-)

Hela situationen var ju en skitsak egentligen, bara det att reparationen knappast kommer bli billig... Det som är skrämmande är vad som kunde ha hänt. Tänk om det gått riktigt illa, att det small hårt och helt plötsligt finns det ingen Per mer eller fyra tyskar med whiplashskador för resten av livet. Tänk hur fort ett liv och en vardag kan förändras. Klockan 12 idag var allt strålande, jag hade nyss gjort ett attentat mot pappas kaffekopp genom att släppa ner 4 sockerbitar även fast han hatar socker. Kockan 12.30 ungefär hade jag krockat. Usch... obehagligt. Det gäller att ta vara på sin tid. Carpe diem, carpe nox!

Typiskt är också att jag nu börjar trivas allt bättre i Västerås, precis när man sitter med ett hyreskontrakt i Uppsala framför näsan.