Attentat

Igår eftermiddag genomfördes den utlovade hämnden mot Jonas för hans jävulskap för ungefär en månad sedan. Vi skulle hem till Jocke och jag lovade att plocka upp honom. Med mig i bilen hade jag ca 40 meter gladpack, en tejprulle och en meter julklappssnöre. Jag visste på ett ungefär hur hans cykel såg ut, parkerade bilen och lindade in cykeln med ovanstående materiel. Jag hade funderat på om det var klokast att utföra det innan han kom till bilen eller efter jag släppt av honom igen, men valet föll på det förstnämnda pga. bristande tålamod och det hade sett mer misstänkt ut om jag utfört attentatet sent på kvällen istället för mitt på dagen. När jag satt där och lindade kom en gubbe ut från byggnaden och tanken slog mig att det måste se jäkligt skumt ut. Han tittade på mig lite snabbt, så jag sa hej. Den svenska blygheten skred till verket och han tittade bort och gick snabbt vidare.

När allt var riggat och klart ringde jag Jonas och sa att jag var utanför nu. Då slog det mig att risken var stor att han skulle se mitt illdåd när han kom ut genom porten vilket kunde resulterat i blåmärken. Jag körde därför fram till porten, lade en chipspåse på hans säte och väntade... så fort han kom ut flashade jag med helljuset dels för att blända honom och för att få uppmärksamheten riktad mot bilen. När han satt sig i bilen hade han cykeln rakt framför sig, men då verkade chipspåsen distraherande och efter en snabb backning så var attacken dold. Sedan kom misstag nummer två... han skulle givetvis upptäcka skiten när han kom hem. Jag hade ingen möjlighet att åka i förväg för att dölja det hela genom att lyfta fram någon annan cykel framför, så jag fick helt enkelt hålla tummarna.

I förmiddags ringde jag min kamrat och kallpratade lite. Förhoppningen var att han skulle svära över att någon jävlats med hans cykel så att han fick stå där ute och frysa på morgonen. Gladpack är förbannat svårt att slita itu, vi brukar använda detför att linda varuvagnar på krogen. Det var inte en reaktion från hans sida, inte ens en kommentar. Då började tankarna gå. Det enda jag visste om hans cykel var egentligen att den var sliten och ful och lite rödaktig till färgen. Någon skulle bli överraskad i alla fall, men kanske inte Jonas. Efter ytterligare ett samtal senare på förmiddagen fick jag det äntligen bekräftat att det var hans cykel, men mitt terrorattentat hade upptäckts redan kvällen innan vilket jag var rädd för. Det blev trots allt halvt lyckat och jag får nöja mig med det... det är trots allt juletider.

Igår kväll hände även flera saker. När jag kom hem, relativt sent, var det bara att sätta igång att laga mat tills idag. Jag har ingen lunchavbytare idag och mamma och pappa är i Arvika så jag kan inte övertala någon av dem att köpa mat till mig heller. Min kulinariska begåvning är begränsad, precis som innehållet i kylskåpet. Samtidigt hade jag tvätt att ta hand om inför resan, så jag satte på en kastrull med bulgur i brist på annat och kilade ner för att hänga tvätt. Det drog ut på tiden och jag möttes av en sorglig syn i kastrullen där de brända resterna låg. Vad gör man? Jag satte på en ny laddning och stekte några köttbullar till. Det fick bli min matlåda, kryddat med lite äppelmos. Min plan var att äta en redig frukost så att den äckliga lunchen inte skulle påverka så mycket.

05.55 vaknade jag med ett ryck. Har jag försovit mig?! Nej, larmet hade inte ens gått så jag kunde lugnt somna om igen, något jag älskar. 06.15 vaknade jag igen och studsade upp. Jag måste ha försovit mig! tänkte jag. Det händer bara inte att jag vaknar innan alarmet... särskilt inte två gånger. Jag kunde dock åter pusta ut. 07.24 vaknade jag nästa gång, inte heller nu av alarmet som mystiskt nog var avstängt. Nu var det på allvar och jag kom ca 4 minuter för sent till jobbet. Mitt passerkort funkade inte och kontrollrummet visste ingenting. Fler än jag hade problem skulle det visa sig, hela passerkortsystemet var nere och jag kunde inte få tag på någon som visste vad det var frågan om. Lösningen var att jag fick sitta och bevaka övervakningskamerorna och manuellt öppna grindarna när någon närmade sig. Dörren som jag fastnade i fick jag springa ut och öppna. Lagom kul, det visade sig senare att det idag var den 31a Oktober enligt systemet och det gick att åtgärda.

Detta var bara ett litet problem. Min frukost som skulle bli så omfattande blev istället två apelsiner och nu sitter jag och knaprar på naglarna. Min fantasilösa lunch blir allt mer attraktiv för varje minut som går, så planen är att vänta en halvtimme till så ska nog även den skiten gå ner. Jag tänkte försöka se om det går att äta åtminstone hyfsat nyttigt där. Finns grovt bröd på Walmart t.ex.? Existerar Quinoa? Fotbollsskorna åker med i alla fall, jag ska släpa ut den knubbiga ungen på fotbollsplanen så fort jag kan så hon får röra lite på fläsket. Förra gången åt jag donuts med vaniljkräm till frukost. Nu ska jag introducera gröt och lingonsylt. Jag måste verkligen börja packa snart. Den första etappen till Stockholm ska ju avklaras redan imorgon och jag har inte ens börjat. Tanken är att jag sover i lägenheten på Fridhemsplan över natten, alternativt dricker öl och håller mig vaken så att jag kan kliva direkt in i den rätta tidsskillnaden. Det är trots allt nyårsafton och kväll när jag landar och de ska tydligen ha förberett någon överraskning. Låt oss säga att jag inte kommer att bli särskilt överraskad om det är ett stereotypt amerikanskt välkomstparty som väntar på Grandview Ave... det är liksom det som är poägen med både attentat och överraskningar, man ska bli överraskad.