Vuxenpoäng

Varje steg mot vuxenvärlden är ett steg bort från den lekfulla barndomen. Varje steg man tar går mot mer ansvar och mindre lek. När jag var liten ville jag inte bli vuxen, och situationen har inte förändrats mycket. Jag är nu 21 år gammal, känner mig som 18-19 år ungefär och mentalt är jag 12. Det räcker så, jag vill inte bli äldre. Ansvar kommer ju mer man utvecklas som individ, men inte är det trevligt alla gånger. Jag saknar t.ex. familjens diskbänk i Västerås. Den var jättebra, man ställde sina glas och sånt där och efter någon dag eller två så var de i skåpet igen, redo för bruk. Här kan jag ställa glasen på diskbänken och vänta en dag, två dagar... jag kan vänta upp till en vecka men inte fan händer något. Något är fel, jag ska kontakta studentstaden och klaga på den defekta diskbänken eller alternativt förhandla med mor och far om att eventuellt köpa loss deras magiska diskbänk istället. Bara att börja laga mat för att överleva är ett nytt koncept. Jag är en sån som anser att Findus krögarpytt är hemlagad mat och ser skeden som det ultimata verktyget eftersom det halverar bestickdisken.

Det blev en snabbvisit i Västerås i förrgår. Jag och Peder satte oss på mjölkbuss 804 och gick på kvartsfinal i bandy på rockis. Igår kom vi hem, gick direkt till föreläsningen, sen fick jag kila hem till kantorn, sätta på mig kavajen, skjorta och slips och ta första bästa buss till centralen. Mamma fyllde 50 och vi skulle ut och käka på Gyldene Freden i Gamla stan i Sthlm. När jag stod i kalsonger och skjorta och enkelt kastade runt slipsen till en stilig four in hand- knut slog det mig att pappa brukar göra likadant. Jag är 21 år gammal, varför ska jag kunna knyta en slips? Ännu ett steg mot vuxenvärlden, och jag hörde hur den lilla grabben inom mig som ville ut och sparka boll sucka djupt. Hela jag såg vuxen ut, obehagligt vuxen. Jag hade en någorlunda anständig frisyr, en ljusblå skjorta som stack ut en halv centimeter längre än kavajärmarna, mörka byxor, glänsande skor, mörk slips, en mörkgrå ullrock och halsduk och ett par skinnhandskar av getnappa. Vad hände med mina snowjoggings? Vad hände med de praktiska men ack så fula overallerna som hängde fuktiga och illaluktande i torkskåpet på dagis? Allt är som bortblåst. När åkte Du pulka senast t.ex.? Minns du inte? Det gör inte jag heller, och det stör mig. In med det nya, ut med det gamla.

Det tredje vuxenpoänget på kort tid kom på Gyllene Freden då jag fann mig själv i diskussioner om EUs vara eller icke vara, fackliga stridsåtgärder, flextid, politik och onödig lyx med mina föräldrar... och jag gillade det. Politik har helt plötsligt blivit roligt, kollar man på gubbar som Carl Bildt och Pär Nuder borde inte ens det vara möjligt men så är det. För ett par dagar sedan insåg jag att mina prioriteringar var åt helvete fel. Efter en snabb titt i schemat kom jag på mig själv att försöka hitta någon ledig lucka för studier, och jag är student. Jag har alltså svårt att hitta tid att plugga för allt nöje som är inbokat. What the hell? I morse väcktes jag av att Elias ringde på dörren strax innan 11. Samtidigt visste jag att jag behövde läsa in två kapitel för eftermiddagens basgruppsmöte inför seminariet på torsdag. Resultatet blev att jag valde bort nöje för arbete för kanske första gången i mitt liv. Vad är det som händer? Det är en läskig utveckling. Nödvändig, men obehaglig.