Skåne, del 2

Det finns många långa rader att skriva här. Bokstav på bokstav, tecken på tecken. Oavsett hur många meningar jag skulle skriva ner skulle jag ändå inte bli nöjd, eftersom jag garanterat skulle glömma något jag ville eller borde ha med. Jag tänkte därför inte skriva någonting alls här. Det kan jag naturligtvis inte göra, det går bara inte. Har jag skrivit del 1 får jag väl plita ned några rader på del 2, men det kommer att vara kraftigt decimerat och kortfattat. Den här helgen har varit skitkul... kanske den roligaste någonsin. För att detta inte ska bli en enda lång, tråkig, generaliserande och torr reserapport så tänkte jag istället analysera skåningar i allmänhet.

Skåningar är ett ganska märkligt släkte. De flesta är glada, eller det verkar i alla fall som det på tonfallet. Ett helt folk som lider av kollektivt talfel, och det verkar vara kroniskt. Man skulle kunna tjäna grova pengar på att bli talpedagog med bas söder om Jönköping. Trots detta verkar som sagt de flesta ganska glada och avslappnade. Det kan vara svårt att ta skåningar på fullt allvar ibland. Först har vi det här med tonfallet, sen blir det lite som att prata med ett barn. Inte ens ett så allvarligt och laddat ämne som krig blir tungt då de envisas med att säga "kjig" som en 4- åring. Underhållande, helt klart. Så här sade Frans G. Bengtsson, en skåning, om de linguistiska dribblingarna: " »...skånska språket är föga begripligt för oförberett folk norr om Jönköping. Men för den som begriper språket är det en pärla och ett under av uttrycksfullhet.«" Den sista raden kan man med enkelhet bortse från då det är alldeles för subjektivt för att tas på allvar. :-)

Skåningar verkar också ofta vara drypande fulla med förakt mot allt vad norr om Skåne/Götaland heter. Jag har faktiskt empiriska grunder för detta påstående, tvivlar ni så ta ett snack med busschauffören på Flygbussen mellan Lund - Sturup som jag tidigt imorse för andra gången på samma helg råkade ut för. Normerna verkar skilja sig en hel del från Sverige. Tidtabeller anpassas efter dem som kommer för sent (något som borde passa mig) och det försvaras genom att det är solidariskt. I Sverige så är tidtabellen viktigare och det anses fel och osolidariskt att den sent ankomne ska han någon rätt till de andras värdefulla tid, något som lätt skapar irritation. Skåningar verkar inte heller ha fattat det där med hur man åker rulltrappa. Man STÅR till höger i en rulltrappa, och man GÅR till vänster. Detta för att undvika trängsel och missförstånd och för att underlätta för alla. I Skåne står man i rulltrappor, oavsett.

Nog om detta folk nu, jag måste gå och lägga mig en stund. Jag är riktigt sliten, men det sitter ett litet leende på läpparna som säkert kommer finnas kvar i någon dag eller två. Klockan 5 imorse var jag vaken för att ta mig till Sturup och ragga restplatser med Sterling. Allt löste sig och jag möttes av ett Uppsala bara täckt av en decimeter snö istället för de sedvanliga tre. De har en lite märklig inställning till snö här. När det har snöat så skottar de inte rent marken som de gör i Västerås. De har inte heller värmeslingor i city som effektivt smälter bort snön snabbt. Istället skyfflar de lite på ytan och kastar lite sand på snön och det hela blir ett äventyr när man vågar sig upp på cykeln. Ibland skiter de i det helt och hoppas att ingen märker något. Jag märker något. Min väg till stan och skolan är en av dessa ställen då de lusarna försöker smita. Cyklar spårar lätt och om det skulle råka vara någon plusgrad ute, som idag t.ex. så får man finna sig i situationer där man kan riskera att blöta ner sig från smalbenen och nedåt om man har otur. Uppsala förvandlas på nolltid till de tusen sjöarnas stad och det blir löjligt att ens försöka ta sig torr till stan. Imorrn ska jag på födelsedagskalas med följande utgång på Snerkies. Jag lär få simma hem. Ett stort tack till Anna och Huri för en sinnessjukt kul helg, och om du läser detta Annie så hej på dig med!