Vardagen är sällan spännande i denna stad. Jag har svårt att förstå folk som jobbar med liknande uppgifter i 45 år. Jag har jobbat i drygt en vecka och det kryper i kroppen. Varje morgon är en kamp mot kudden. Aldrig tillräckligt med sömn, alltid vill man ha lite mer, bara någon minut. Det blir aldrig så. Igår gick jag och lade mig redan 21.30. Jag skulle vakna pigg för en gångs skull för att kunna vara lite alert på morgonen. Strax efter tio ringde pappa och sa något om nåt bensinkort. Strax efter tre kastade jag mig ur sängen, skrikandes och svärandes och gjorde aggressiva utfall mot mitt täcke som låg i en hög på golvet. Paniken kröp i kroppen, men jag har varit med om det så många gånger förr. Ännu en två decimeter stor luden spindel som av någon anledning kryper omkring i min säng. Det var ingen spindel denna natt heller, bara en dum dröm. När jag var mindre hade jag väldigt svårt att våga gå och lägga mig igen när jag haft en dröm om spindlar. Med senare år har jag blivit klokare. Vad är oddsen för att en kamelspindel på ett kilo skulle krypa omkring under just mitt täcke, i mellansverige? Tyvärr fungerar inte det logiska tänkandet i drömmarnas värld och jag kan kallt konstatera att spindelfobin fortfarande har mig i sitt grepp även om det blivit bättre på senare år.
När alarmet gick strax efter sex var det som alla andra mornar. Jag var ett vrak, en sådan som alltid går upp några timmar innan jag vaknar. Vad är det för vits att gå och lägga sig tidigt när det ändå är samma skit? Fan. Jag var hos frisören igår också, en väldigt trevlig frisör. Hon hade varit på semester i Cuba tidigare. Jag har alltid velat åka till just Cuba. Hon ingav ett visst förtroende så jag gav henne relativt fria händer. Jag gick därifrån med ungefär samma frisyr jag brukar få hos frisören, en enkel frisyr jag egentligen inte tycker om. Kort i pannan, rakt i nacken. Hon sa att det inte gick att göra så mycket med min kalufs. Jag har typ åtta virvlar i skallen som jävlas med mig. Jag har därför ungefär tre olika frisyrer att välja mellan för att inte helt se ut som en mupp. Den jag fick nu, en lite längre Beatlesaktig variant eller rakat. Jag har rakat mig två gånger och gör nog aldrig om det igen så jag får nog helt enkelt finna mig i att växla mellan dessa två, trista frisyrer.
På jobbet händer inte mycket. Idag har jag haft fem besökare. Framför mig ligger det tre färgglada gem, vikta till olika skulpturer. Runt mitt pekfinger sitter ett annat gem surrat ett par varv. Jag känner mig lite som ett problembarn, inlåst i en glasbur på någon obskyr anstalt. Så mycket annat finns inte att göra. Jag längtar bort. Bort till östeuropas outforskade bakgator, till betongmonument och skrynkliga gubbar i keps. Polen ligger som ett varmt minne från förra sommaren och jag vill tillbaka. Ingen vill/kan dock följa med som det ser ut som. Jag vill flyga till Bratislava eller Budapest och sedan tågluffa genom Ungern, Polen, Tjeckien, Österrike och/eller Slovenien. Det ser mörkt ut om jag inte vill åka ensam. Det är det svårt att övertala folk om östeuropas förträfflighet och om man dessutom ska få ekonomin och semesterdagar att gå ihop blir chansen att komma iväg väldigt liten. Även jag kan hålla med om att östeuropa inte låter särskilt sexigt och bilden av skinnskallar med tre tänder i munnen som knackar tanter och turister med järnrör ligger som en fördomsfull filt över folks föreställningar. Det är just därför jag vill åka till östeuropa.
Jag har länge velat åka till lite udda resemål, men det är först det senaste året som jag har kunnat formulera varför. Åker man till ett ställe som alla säger ska vara hur bra som helst och som alla också åker till har man höga förväntningar. Höga förväntningar leder ofta till besvikelse då Teneriffa visar sig vara en stenhög i vattnet med svenskar på. Lite som ett pimpat Gotland. Åker man däremot till ett ställe som man inte kan förvänta sig särskilt mycket från ställs det krav på oss resenärer att göra det bra. Då blir det oftast väldigt bra. Har för mig att jag skrev något om detta efter Faluresan, men det är värt att ta igen. Spontana resor blir oftast bättre än noggrannt planerade. Det finns en chans att jag drar till London eller Hamburg med Anna och Huri över helgen eller nästa helg. Ett annat alternativ är grillfest i Eskilstuna. Det visar sig, bort måste jag oavsett.
Dagens låt bjuder Polens svar på Ebba Grön på. En klockren låt, lämplig för roadtrips mot Sopot eller Wroclaw. Lady Pank - Fabryka Malp (betyder ungefär fabriksapa)
Denna blogg börjar bli en belastning. Det är inte så kul att skriva längre, något jag tror märks i inläggen. Det är trots allt främst för min egen skull jag skriver, så höga tankar har jag inte om mig själv för att tro något annat. Om då inte jag själv tycker det är särskilt kul att skriva, så varför skriver jag då? Jag vet faktiskt inte, men det blir nog inte så många fler inlägg. Kanske inget, kanske många. Det visar sig.
Vattendropparna baknade på min hjässa som hammarslag tidigt en lördagsmorgon. Jag var bakis eller möjligtvis matförgiftad, jag vet inte säkert. Var jag bakis så var jag mer bakis än någonsin förut. Var jag matförgiftad kom jag billigt undan. Fredagskvällens pubrunda fick stora konsekvenser. Trots att jag inte drack särskilt många öl kräktes jag första gången innan jag somnade, andra gången fem timmar senare och tredje gången ett par timmar efter det. Jag fick smyga fram genom huset och hålla andan när jag passerade köket för den svaga doften av soja från gårdagens grillmarinad utlöste kräkattacker. Dessutom hade jag slut på resorb. Några timmar senare skulle jag börja jobba... 
Nu sitter jag här på jobbet, är fläskigt uttråkad och har läst precis allt som går att läsa. Chefen på detta jobb kom förbi tidigare idag och gav mig lite sommarpresenter. Det var en badtermometer, ett paraply och en kylväska, allt i en käck neongrön färg. Nyss stannade en anställd till och pratade lite med mig och jag frågade om hon inte ville ha ett nytt paraply. Hon sa att hon inte behövde ett sådant, men hennes dotter kanske ville ha ett. Hon skulle hälsa från mig sa hon när hon gick. Dottern är runt 16år gammal... hon kommer säkert bli överlycklig när hon får se sitt nya limegröna paraply med snidat trähandtag av usel kvalitet. Det var inte precis något man vill bära med sig heller, såg mer ut som en lans än ett paraply. Varma hälsningar från Peddo-Per i receptionen! Yes box.
