Veckans låt och hån

Jag tänkte nämna Kents gamla låt Socker som veckans bästa låt. Den bara växer och växer, men idag fick jag se denna video med Faithless som petar ner Kent till en hedersvärd andraplats. Fantastisk video som får en att tänka till och brillianta kontraster. MTV i USA vägrar tydligen visa den.

http://www.youtube.com/watch?v=2Xiec27yF-Y&eurl=

Kanske ingen partydänga, men det är inte alltid meningen. Party kan det mycket väl bli ändå ikväll på kåren innan en hel helg med sinnessjukt mycket jobb.

I övrigt så är det väldigt mycket vardag nu. Jag trivs bra med allt och mår kanon, bara att vardagen är vardag som vilken annan vardag som helst. Det säger en hel del när gårdagens mest spännande händelse var att jag nästan fick hjärtattack då jag glömt att de skulle stänga av varmvattnet under dagen i duschen. Sen en middag på stan med farsan och en kall Staro på kvällskanten vilket var klart trevligare.

Jag har stört mig på att jag måste knappa i bokstavskombinationer varje gång jag vill skriva något. Jag fick idag reda på orsaken:
"Blogger's spam-prevention robots have detected that your blog has characteristics of a spam blog."

Bussigt, men vad är då en "spam blog" och varför är just jag flaggad som misstänkt?
Det här är ett utdrag:
"Blogs engaged in this behavior are called spam blogs, and can be recognized by their irrelevant, repetitive, or nonsensical text, along with a large number of links, usually all pointing to a single site."

Min blogg har alltså en varningsflagga eftersom den är irrelevant, upprepande eller text som helt saknar logik kombinerat med en massa länkar. TACK blogspot, man känner sig verkligen varmt välkommen in i bloggvärlden.

Svin...

Tyskrelaterad terror

Jag kom nyss hem från tyskan där jag höll tal om bandy som planerat. Det skulle vara på 5 minuter ungefär och man fick inte läsa innantill, däremot var stödord tillåtna. Jag hade lärt mig min läxa att börja i god tid, så redan igår började jag förbereda mig. Sedan blev jag sugen på att åka bräda, och det blir ju givetvis prio 1. På kvällen kom jag och Sebbe fram till att vi vill åka till St Anton i Österrike vecka 2. Vid midnatt började själva studierna men jag satt mest och tittade på bilder och lallade.

Jag satte istället klockan på 8.30 så att jag hade massor av tid innan kvällens föredrag. Strax efter 11 vaknade jag av att telefonen ringde och jag fick ännu ett jobberbjudande. Det börjar bli påfrestande nu, särskilt som jag var på intervju på Stadshotellet igår som gick lysande och dessutom träffade Strike på vägen hem, så jobb finns i överflöd... bara jag vill. I alla fall, jag satte igång arbetet med att snickra ihop ett tal som jag förhoppningsvis skulle bli åtminstone godkänt samma kväll. Det blev en hel del intressanta meningar till slut. En personlig favorit var "Es ist ein sport mit 11 Spieler on der Eis und 3 aufbytare. Mann hat ein orange ball und einen Schläger und es ist gut zu viel goals machen als möglisch." Ni förstår kanske vilken nivå jag ligger på...

Efter lite konstgjord andning tack vare internet och vänliga samariter som ryckte in i sista sekund fick jag i alla fall hyfsad fason på det hela. Jag klockade mig själv på lite drygt 3 minuter fast då räknade jag in 15 sekunder per byte av overhead. Overhead var givet att jag skulle använda. Först tar det lite tid att byta dem, sen ser det ganska snyggt ut. Träna hann jag inte med, var ju tvungen att äta också och läsa VLT, så jag intensivpluggade istället på vägen till högskolan. Det kändes ganska bra faktiskt...

...fram tills jag såg att en students tyska flickvän var på plats och skulle lyssna. Hålla föredrag på tyska framför en tysk!? Jag hade smart nog tagit med mig ett glas vatten från toaletten in, för att om man kommer bort sig kan man ta en dramatisk konstpaus och sippa lite från muggen samtidigt som man låter hjärnkontoret varva. Stödord fanns också förberedda, och jag valde att ta med många stödord så att de nästan bildade hela meningar. Tyvärr var en hel del av mitt tal direktkopierat från internet, så vissa ord hade jag aldrig ens sett förut och hade inte en susning om hur de uttalades.

Det blev en hel del konstpauser om man säger så, och då blev jag mer nervös och började läsa stödorden allt snabbare och i kortare meningar. Resultatet blev att jag fick löpa från min trygga talstol till OH- maskinen varje fucking halvminut samtidigt som jag stammade fram ursäkter och rotade bland papprena. Jag hade en OH om bandyhistoria med en lagbild från 1906 på. Den hade tydligen inte torkat vilket jag märkte när alla OHs var kladdiga och även mina fingrar var svarta. Det hela blev komiskt och lite pressat så jag började garva. Fiaskot var totalt, och tyskan såg oförstående ut. Dessutom hade jag slut på vatten i muggen efter första minutens konstpauser så det såg bara larvigt ut när jag jabbade med muggen för att försöka pressa fram någon droppe till.

I alla fall, efter det debaclet var det dags för nästa som skulle fram. Hon var skitbra och fick mig att framstå som ett jäkla piggsvin i jämförelse. Varför kunde inte hon med vara usel? De som talade förra veckan var ju värdelösa. Så jäkla orättvist! Inte nog med det, vi skulle även ha med oss en bild på någon och berätta lite om den personen. Jag valde Emil Kåberg och förberedde ingenting. De andra hade hela sidor skrivna som de fick läsa upp. Jag berättade vad han hette, vad han gjorde, hur gammal han var och om hans familj. Det var allt, och det tog ca 42 sekunder. Läraren försökte ställa några frågor som om han var bra på att laga mat. Jag vet inte, så jag sa att han inte var det men han var bra på att göra kartoffelssalat som jag kom ihåg från högstadietiden. Jag kände mig som en åsna som allvarligt trott att jag bara kunde höfta lite. Då är det en fördel om man kan språket så att man kan ljuga ihop en story. Fördel kanske är fel ord, det är en förutsättning för att det någonsin ska kunna fungera. Fet chans med mina färdigheter...

Nog om tyskan nu, det är tenta nästa vecka, och efter den ska jag högaktningsfullt skita i allt vad tyska heter i ett tag. Vad har hänt under veckan då? Jag har varit på diverse arbetsintervjuer, tränat lite, druckit öl i helgen där också en pinsam incident inträffade som jag inte vill gå in närmare på här. Sen har vi ju det här med alpresan som jag verkligen brinner för nu. Jäklar vad skoj det ska bli!

Rädda miljön!

Jag kom precis hem från friskis där jag tränat med Jonas. Vi pratade lite om hur stor makt media verkligen har. Ta det här med miljön som alla pratar om. Expressen smäller upp en kampanj, och aftonbladet hakar på inom några timmar. Helt plötsligt förs vilda debatter ända upp i partitopparna om ett ämne som har varit relativt dött sedan 90- talet med Greenpeace och Miljöpartiet. Sist var det "älska fotboll"- kampanjen som blåste och fick sitt slut i och med en hel veckas patetiska överdrifter om "skandalscenerna" på söderstadion. Media kan få folk avsatta. Media kan röra om i grytan. Media rör gärna om i grytan. Rör man om i grytar säljer man fler tidningar och även om ingredienserna man gör sin gryta på är hokus pokus så gillar folk gryta.

Varför tar jag då upp miljön i min blogg? Jag försökte få Jonas att hoppa på tåget, att göra en insats för miljön. Ni kanske inte vet om det, men kaskelotterna och delfinerna i Östersjön är kraftigt hotade. Mörtarna i Mälaren börjar snart chippa efter andran och situationen blir allt mer kritisk. Mitt rum behöver städas, och det fort! Jag vågar inte tänka på vilka giftiga kemikalier som kan bildas när soporna reagerar med högarna av smutstvätt på mitt golv. Dessa kemikalier har ingenstans att ta vägen, utan sjunker ner i grundvattnet och förpestar med största sannolikhet hela mälardalsregionen. Det måste stoppas, Jonas var dock inte lika entusiastisk på förslaget... sälklubbare!

Vi pratade även om bänkpress, machosymbolen nummer ett i vårt samhälle. Gym för några år sedan var macho. Nu springer det omkring tanter i stretchkläder och gör benböj på varenda trendgym. Varje gym har dock en hard core- sektion och det är i denna sektion man alltid hittar bänkpressen. Varken jag eller Jonas ville bänkpressa. Det finns en spärr i huvudet som säger att man inte ska röra bänkpressen om man inte är en biff. Jag är ingen biff, jag är en sparris och det blev istället några mer feminina maskiner för vår del.

Det tog slut med tjejen innan det hann bli seriöst. Det kändes lättande. Vi passade inte någonstans faktiskt, synd bara att hon ska vara så jäkla söt. Jag har fått 3 jobb på 2 dagar förresten. Klart kul, blir till att klippa och klistra lite i schemat framöver.

Tyskan blir värre och värre. Jag skämde ut mig REJÄLT i tisdags. Det flesta skulle ju hålla föredrag och det ena ointressanta avlöste det andra. Då kliver en liten tjej upp framför klassen. Hon började prata och efter lite över 1 minut förstod jag fortfarande ingenting av vad hon sa. Hon var så larvigt dålig, sämre än mig! En underaktiverad hjärna kopplade direkt i växeln och drog igång. Jag kunde inte hjälpa det, jag brast ut i skratt. Ni vet hur det är, man får verkligen inte skratta, alla hatar en och man skäms i hela kroppen men det bara kokar inombords. Jag var knallröd i ansiktet då jag märkte att även min bordsgranne hade svårt att hålla sig och jag såg i ögonvrån att han kikade på mig var 5e sekund och det hjälpte inte alls. Jag skrattade till och från under 5 minuter med korta pauser för hyperventilering. När jag lämnade rummet hade jag hela blocket nedkladdat med ordet Terapi samt små fula figurer som jag ritat i ett hopplöst försök att tänka på annat. Jag klev ut i regnet och masserade mina ömmande magmuskler som fortfarande krampade. Lagom kul att fika med tjejen sen på rasten... jag är ett as, och jag vet om det.

På tisdag är det min tur. Inte nog med att jag måste snacka om bandy, jag ska dessutom hålla föredrag om någon person. Jag ska ta en okänd person och ljuga tänkte jag. Det är lättare så.

Aftonbladet

Satt och grubblade lite efter kvällens hockey och skrev några rader till Tomas Ros på Aftonbladet som publicerade det hela. Kul, räknar med skrivkramp från alla autografer jag nu kommer få skriva, även om det var lite slarvigt skrivet. ;-)

http://blogg.aftonbladet.se/5/perma/178024/

Studieteknik

Imorgon, tisdag, klockan 16.30 ska det ske. Jag, Per, ska kliva upp framför hela klassen och hålla ett 5 minuters långt föredrag om någonting på tyska. Det är direkt betygsrelaterat och det är just därför jag är ute i så god tid. Jag kom fram till ämnet jag skulle prata om redan igår natt och idag började jag min research om vad tyskarna skriver om vår folksport. Det visade sig att det fanns tre sidor om bandy ungefär, och efter en snabbgranskning av den ena kom jag fram till att de hade blandat ihop bandy, rinkbandy och ishockey i samma text. Ganska underhållande faktiskt, men föga förtroendeingivande. Jag börjar bli nervös på allvar.

Jag läste en bok om studieteknik för högskola och universitet förra veckan. Det var en mycket bra bok med vetenskapliga studier som visade både det ena och det andra. Det viktigaste enligt boken var dock att man var utvilad och motiverad, annars var det ingen idé att ens läsa. Jag upprepade det mantrat och drack istället öl och sov mig igenom hela helgen som gått, men har nu insett att den linjen är inte hållbar i längden. Jag lider av total motivationsbrist och frågar mig varje dag varför i helvete jag skulle läsa nybörjartyska för när jag vet hur tråkigt det är. Jag har dock släpat mig till föreläsningarna i snart en hel termin och tänker därför få godkänt i kursen, så därför straffar jag mig med mer arbete.

Samma bok skrev om studiemiljöer och hur bra det kunde vara med bakgrundsmusik. Jag nappade direkt då det är betydligt roligare att ruttna inifrån till lite glada toner än total tystnad. Det är bara det att enligt boken så ska just barockmusik vara överlägset när det gäller val av musik då det är monotona melodier utan överraskningar. Jag tankade hem en dubbelskiva med namnet Barock festival med förhoppningar om någorlunda glada bitar i alla fall, för festival låter ju kul. Jag hade fel, första låten plinkade glatt, men nu sitter jag här och scrollar bland tyska bandysidor samtidigt som musik som var poppis på topplistorna för 200 år sedan ungefär rullar ut från högtalarna. Jag är sjuk i huvudet...


Grattis Jocke & Elin, förlovade den 19/11 2006!

*OBS! Uppdaterat 20.17
Efter samtal med min lärare kan jag få uppskov tills nästa tisdag om jag vill. Underbart!

OBS! EXTRA! Dagens bevingade ord levererades precis av Sebbe:
"Seb. säger:
jobbade idag, kändfe mig otrolight seg, måste lida av kronisk seghet"
Vi har märkt det Sebastian, vi vet...

Dante

Jag är allergisk mot katter. Katter däremot verkar älska mig av någon anledning, antar att de känner sånt på sig, vilka som tål dem och vilka som inte gör det. I och med att katter är världens lömskaste djur som smyger omkring och bara kurrar när det passar dem så siktar de givetvis in sig på den svagaste länken och attackerar. I fredags var jag hemma hos Jocke och Elin för att titta på film med Elins två kompisar, Anna och Anna. Jag känner av katterna direkt när jag kliver innanför dörren och hela kvällen ägnas åt nysningar och snorigheter. Jag såg hur mycket de njöt... Den ena av Annorna var en ganska trevlig och vanlig tjej. Den andra däremot var allmänt jobbig. Hon var skitsmart och snackade om Dantes "Divine Comedy" som om det vore senaste numret av Kalle Anka som alla givetvis läst och reflekterat över. Vi andra satt som de dräggelmongos vi egentligen är och plågade fram nervösa skratt i soffan.

I alla fall, jag åkte hem runt midnatt och fick tag på tjejen jag träffade förra veckan på telefon. Hon var hårmodell på BMB och var vaken så jag föreslog en öl på stan. 15 minuter senare möttes vi upp. Hon hade en konstig frisyr, det såg ut som en brun innebandyboll med röda snören i som satt i bakhuvudet. Säkert estetiskt riktigt enligt konstens alla regler (5 timmars förberedelser!), men det såg inte så skönt ut även om hon var vacker. Morgonen efter, eller eftermiddagen eller vad man nu vill ha det till gick vi till Piazza Di Spagna och åt någon fiskrätt som kostade betydligt mer än vad det smakade. En besvikelse, men katterna var säkert nöjda i alla fall. Jag vet att de vet...

Igår, lördag, så var planerna att fira Jonas med pompa och ståt. Jag ville att han skulle få två biljetter till Kungliga Operan i Sthlm men blev nedröstad och det fick bli Disney on ice istället i Globen. Ett kulturellt stolpskott visserligen, men han verkade glad så den obildade pöbeln fick rätt till slut i alla fall. Jag tror Opera är lite som Guinness, antingen så älskar man det eller så är det odrickbart. Jag vill smaka! I alla fall så möttes vi upp hos Jocke och kattjävlarna hade rustat för krig. De körde en hård linje med kemisk krigsföring och jag fick andningssvårigheter i samma takt som Jocke blev allt mer packad på Jonas whiskey. Nysningarna förbyttes i hostningar och när vi väl lämnade var Jocke kalasfull och katterna hade vunnit ännu en gång... allt tack vare att jag fumlat bort mina svindyra allergipiller. Typiskt...

Konrad var målet för kvällen, och efter att Jonas fått ta del av en halvtimmes fascinerande utläggning om rörmokeriets för- och nackdelar så var vi äntligen där. Längre än så kom vi inte då en i sällskapet ansågs vara lite väl rund under fötterna för att komma in, så puben blev målet istället. Elin och Jocke rök ihop lite och det hela slutade med att de åkte hem samtidigt som vi träffade på Emil (Lil' E), Ceder och Dan utanför Bill & Bob. Reservlaget var tydligen samlat på B&B denna kväll så vi gick till Pitcher's för att snacka lite och svinga ett par bägare. Världsvan connoisseur som man är vill man givetvis inte dricka Pripps på puben utan gärna lite mer spännande varianter som inte bara är hutlöst mycket dyrare men som också ger en förbannat skallvärk dagen efter. Jag är en idiot, men det är gott. :-)

På vägen ut ringde tjejen jag tidigare berättat om och ville mötas upp. Sagt och gjort så sågs vi utanför Pitcher's några minuter senare och efter att vi trackat Jonas och Sebbe lite för deras talfel (Ärbjudande, Änköping och annat kul) så gick vi till Musses för Ceder ville köpa groggvirke till sin flaska Gin som han hade hemma. Vi fick sällskap de sista metrarna av några tjejer som Ceder och grabbarna ville ha med, men de hade andra planer och knallade iväg. Årets ansiktsuttryck var solklart när Fredrik kom ut ur butiken med en stor flaska Grape Tonic under armen, och kvällen slutade ungefär där för mig och en till i alla fall. Jonas festade vidare in på småtimmarna och det var ett intressant meddelande på telefonsvararen signerat Lil' E (Emil, som tidigare varit så rädd för Killah B eller vad snubben på balkongen hette :) som innehöll allt från mordhot till blod på väggarna. Humor på morgonkvisten!

Det börjar dock bli lite mer seriöst med den där tjejen, men jag vet inte vad som händer nu... det är några spännande dagar framöver i alla fall. En ny nattklubb öppnar i stan också till helgen, klubb 360 med två våningar. Klart positivt, vi ska dit på fredag efter en eventuell förfest i Motala på matchen Motala - VSK.


GRATTIS JONAS, 21 ÅR!

Fiasko

Alarmklockorna var ställda till att ringa i intervaller mellan 10.00 till 10.30. Jag ville hinna få något uträttat i alla fall. Hjärnan var inställd på lite träning, städa bilen och lite annat, men kroppen ville något helt annat. 14.30 vaknade jag och blev helt förvånad när jag kollade på klockan.

Nåja, planer går alltid att ändra, jag skulle ju trots allt ut och se världen på eftermiddagen. Jag gjorde stora påtryckningar för att väcka äventyrslustan hos Jocke och efter mycket om och men så funkade det och målet var inställt. Vi skulle till Hallstahammar och Beijer byggmaterial för att köpa några brädbitar som morsan ville ha. Jag har aldrig varit i Hallsta förut så Jocke fick vara kartläsare. Vi hade 35 minuter på oss tills butiken stängde, så mycket vikt och ansvar lades hos Jocke att guida oss rätt direkt. Det blev skitfel. Vi åkte in på någon liten väg mot Östra Nibble och slutade på en grusväg lååångt in i skogen. Det var kolsvart ute, dimmigt och småregningt. Beijer stängde om 3 minuter då vi insåg att det här nog inte var rätt väg.

Vi vände och åkte tillbaka igen men ville inte åka hem utan att ha nått målet, så efter att ha trasslat sig omkring i Hallsta centrum (ja, det finns faktiskt) så kom vi till slut fram. Givetvis var det stängt, men vi var där i alla fall (jag har bildbevis). Några slutsatser kunde man dock dra av det hela.

1. Låt aldrig Jocke hålla i kartan.
2. Flytta aldrig till Hallsta. Det är en inavlad skitby. Centrum bestod av Lidl, en korvkiosk, en videobutik, Handelsbanken och inte så mycket mer.
3. Låt aldrig Jocke hålla i kartan.

Nu har hela dagen gått i kras, och mycket av världen fick man inte heller se då det var mörkt. Färjestad leder dock mot serieledande Timrå, så lite positivt är det i alla fall.

Må bra och stay out of Hallsta!

Jens

Jag är nyss hemkommen från Örebro där jag har sett ÖSK bli förnedrade av VSK med hela 2-11. Det var en fantastisk stämning på läktaren, sjukt bra drag och samba hela kvällen. Allt från dans med bara överkroppar till kongotåg och riktigt bra tryck. Ett säkerhetspådrag som FBI hade varit stolta över efter bolticincidenten hindrade inte oss för att ha riktigt roligt. Det var några smågrabbar framme och hetsade i några minuter, men de blev snart bortplockade innan något hann hända. Dock sköttes det hela mycket proffsigt av ÖSK rakt igenom, sen kan man ju diskutera hur nödvändigt det egentligen var. Vi kördes i en omväg genom stan (i onödan) och släpptes av direkt vid en egen entré där ett tiotal guljackor fanns på plats för att visitera oss. Det tog dock inte alls så lång tid som man först trodde och allt flöt på bra. ÖSK var även noga att poängtera att det inte var deras påhitt utan de blev tvingade att agera som de gjorde och hälsade oss välkomna.

Nog om bandyn nu, på väg hem så råkade jag hamna på Jonas plats för en stund, precis bredvid en alkis, låt oss kalla honom för Jens. Jens luktade varken hallon eller päron, Jens luktade bajs. Varför ska alltid folk som Jens lukta så jävligt? Folk som Jens har också en tendens att hålla sina samtal på en ganska hög ljudnivå, för att försäkra sig om att verkligen alla på bussen hör. Varför är det så? Folk som Jens har också oftast en väldigt utpräglad röst. Man kan känna igen en Jens på rösten även om man ställer honom bland 100 vanliga Svenssons. Varför låter alla likadant? Får man sån röst av för mycket Rosita, eller vad är det frågan om? Måste det vara så, och framför allt, varför måste Jens just slå sig ner bredvid mig?

I en bussresa som tar en timme med 70 törstiga grabbar så krävs det givetvis minst en kisspaus. När man kliver ut ur bussen är det en ganska märklig syn, något motbjudande, men intressant. 50 grabbar står och kissar och röken från det varma urinet stiger när det träffar marken. Dimman i Lützen framstår som en bagatell i jämförelse. Det intressanta med det hela var inte röken som bolmade. Det intressanta var att ingen av dessa 50 kissade mitt på gräsplätten. Varför måste killar alltid ha något att kissa på? Det kan vara allt från en korvkiosk till en fattig liten buske, men aldrig på bar mark. Vad hade hänt om samma sällskap hade släppts av i öknen eller på en tom parkeringsplats? Snacka om kaos och förvirring när blåsorna trycker på.

Jag fuskar med träningen också. Jag håller på att bli en soffpotatis, och jag gillar det inte. Nu var det fyra dagar sedan jag tränade sist. Jag gick upp hyfsat tidigt imorse för att springa en halvmil, men slappade framför TVn istället. Efter bandyn så tryckte jag i mig en pizza på stan med Jonas. Skärpning!

Lyckades även med bedriften att göra bort mig igår. Jag träffade en tjej i fredags. Det regnade på mig på min väg till högskolan, så jag tänkte att jag kan väl ringa och säga hej. Tjejen hade dock inte en susning om vem jag var, och jag tänkte att antingen är hon jäkligt dryg eller ovanligt korkad. Inget att satsa på i varje fall, vi hade trots allt pratat lite efter fredagen så hon borde minnas. På kvällen i alla fall så pratade jag med henne igen och frågade om hon redan glömt mig och vad det där var. Jag var väl inte helt glad heller och tänkte kapa kontakten. Hon förstod inte vad jag pratade om, och jag kollade samtalslistan och allt verkade stämma... tills jag upptäckte att jag hade två med samma namn i telefonlistan. Den jag hade pratat med hade jag inte en susning om vem det var tills igår kväll då poletten trillade ner. Pinsamt och så typiskt mig...

http://shorl.com/bujefesagrubro
Ett inslag från matchen med lite läktarbilder mot slutet.

Måndagsgrubblerier

Måndag morgon, telefonens alarmfunktion dundrar igång vid 6.45 och man vägrar tro att det är sant. Ögonen kliar och allt känns värdelöst. Efter en märklig dröm känner man sig redan hatad av hela världen och dagen har knappt ens börjat. Jag drömde att jag och Jonas var på McDonald's i någon håla av någon anledning. Så fort jag kommer in hoppar en av de tre lösa hundarna som är där inne på mig och biter mig i vaden och vägrar släppa. Jag klipper till hunden och i samma ögonblick tystnar hela stället. En småbarnspappa reser sig och är SKITARG på mig för att jag plågar en stackars oskyldig hund. Pelle Fosshaug var också på samma McD men jag minns inte hans roll i det hela. Drömmens bästa del var solklart när jonas beställde sin Taco- special (?) och fick in en jätteliten, fuktig och illaluktande hög med något gult på. Men det finns inga drömmar mer, bara kall och hård verklighet... Mälarenergi väntar på mig och jag vet om det.

Pappa hör larmet och skiner som vanligt som en solstråle och kvittrar något om frukost. Jag hatar pappa på mornarna. Det borde införas straffskatt för morgonpigga, om inte annat för att täcka den psykiska misshandel som vi nattsuddare tvingas utstå dag efter dag efter dag. Bilen var givetvis istäckt och med stelfrusna fingrar står man där och skrapar rutan med 3 minuter till godo. 7.28 rullar man in på parkeringen och möter ett bekant och stenfruset ansikte. Hon muttrar något om vädret och går med tunga steg mot huvudingången.

4 timmar senare sitter jag här och kämpar mot koma. På Mälarenergi ska man prata i telfon, och min röst är hemsk på morgonen. Fick till och med en pik av en 35- årig stockholmare som ringde och sa att jag hade en sexig telefonröst... hon var ironisk. Jag kraxade fram ett ansträngt skratt och önskade henne all olycka inombords. Temperaturen i min lilla cell är dock ljuvlig, precis lagom och med lite morgonmusik i form av Winnerbäck, Anna Ternheim och Coldplay vaggas man in i ett farligt tillstånd av sömnigt välmående. Borta är alarmklockorna, fuktiga handdukar och kalla klädesplagg. Istället är det telefonterror och hets med jobbansökningar. Telefonen jag har här har en lite annorlunda ringsignal. Den är garanterat särskilt framtagen till personer som mig då den skär genom ben och märg, allt för att man ska få upp motivationen att svara snabbast möjligt. Det ryker från slampoolerna utanför fönstret, en syn som för tankarna till fotbollsarenor på sydligare breddgrader. Häcken gör att jag inte kan se det geggiga innehållet men röken bolmar och det är vackert. Winnerbäck sjunger om nyponbuskar och jag kan nästan se dem framför mig. Det är poesi. Det man inte set (vet) lider man inte heller av...

Under dessa 4 timmar har jag lagt märke till en sak. Jag har redan pratat med ca 20 personer idag, och alla har varit trötta eller sett trötta ut. En gubbe i blåställ uttryckte stämningen bäst då han gick förbi med tunga steg och som svar på frågan om han var pigg och glad var "jag är här i alla fall". Meningen med helger är att folk ska få lite fritid och vila upp sig. Hur kommer det sig då att ingen (utom farsan så klart) är pigg och utvilad på måndag morgon? Det går inte ihop! Avskaffa helgerna i den form vi känner dem eller avskaffa mornar! De fyller inte sin funktion. Eftersom vi inte kan avskaffa helgerna utan upplopp på gatorna så är det alltså mornarna som är problemet, särskilt på måndagar.

Kvinnan vars jobb jag nu gör har en ovana att alltid ha järnkoll på allt. Skrivbordet är kliniskt när man kommer in och till och med pennorna är sorterade. Nu är det kaos. Jag fattar inte hur hon orkar och hinner med. Jag får dåligt samvete och ångest bara jag tänker på det. Allt jag rör vid blir till skit.

Nåja, det är snart dags för lunch nu. Fiskgratäng på restaurang kraftkällan, wohoo... Den nya (läs antika) Volvon är nu bärgad förresten. Jag satt och styrde och kämpade med bromsarna då och då för att hålla linan spänd. Radion funkar inte (skräll) och nyckeln till tändningslåset går inte att vrida om. Det här är nu officiellt den första bilen i familjen som enbart drivs av muskelkraft för tillfället.

VSK - Boltic

Igår var det bandypremiär på Rocklunda. Matchen blev onödigt spännande, men vinst blev det med 6-5 och matchen kantades av en hel del stök och bråk. Kul att se "nya arenan" i alla fall, även om publiktrycket dog en hel del då all publik var samlad på samma sida. Stor succé när klacken drog igång "Andra sidan är ni klara?" mot den tomma nya läktaren. Det var jag och Åsan som först var på plats, sedan anslöt Iza och även Jonas till andra halvlek.

Åsan vek ner sig och skulle inte med ut, så jag och Jonas groggade lite till Pride på tv innan det bar iväg till Konrad där det ryktades om att David skulle finnas. Mycket riktigt fanns han där och vi dansade lite sporadiskt. Kvällen var ganska avslagen rakt igenom men det kändes rätt skönt på ett märkligt sätt. David blev stämplad på foten och gick hem och kvällens höjdpunkt var när Jonas för andra gången samma kväll får ett ölglas utspillt på sig. En tjockis med "Gulsvart"- tröja kickade till ett glas som stod i axelhöjd och givetvis träffade all öl Jonas och ingen annan. Tack VIK!

Lite videoklipp från matchen:
http://www.youtube.com/watch?v=Kf-EU2gdvsw
http://www.youtube.com/watch?v=Tgb0Aff4Yz8

Skapligt tryck...
http://www.youtube.com/watch?v=kYYyuFdu07s

Hösttips

Här är höstens hetaste skivtips:

Ian Brown - Solarized
Sångaren från gamla Stone Roses har släppt ett underbart singelalbum. KÖP!

The Killers - All The Things I've Done
Indierockarna från Las Vegas har även dem släppt nytt för några veckor sedan.

Cake - Fritt val av skiva
Världens coolaste musik piggar alltid upp i mörkret. Sinnessjukt bra.

Mando Diao - Ode to Ochrasy
Borlängeboysen gör ingen besviken.

Lars Winnerbäck - Efter Nattens Bränder
Kommentar överflödig.


...och höstens bästa konstnär (jag är inte precis konsttypen men man fastnar ibland):

Banksy
Ett mytomspunnet geni från Bristol i England. Här är hans senaste påhitt:
http://www.thelastminuteblog.com/3469

Spana även in hemsidan för fantasieggande och väl genomtänkta målningar.
http://www.banksy.co.uk/

Milstolpe

Jag har precis kommit hem efter att ha sprungit 1 mil (10 kilometer, en fucking mil!) i terräng, ett mål jag alltid sett som ouppnåeligt. Det roliga var att jag kände mig fräsch nog för att kunna spurta de sista 2 kilometrarna. Mycket kul!

I övrigt så finns nu en ny bil i familjen, en riktig rishög från 1966 eller 1967 har jag för mig. En Volvo P1800S som stått avställd i värmegarage sedan 1981, 4 år längre än vad jag har levt! Givetvis var det pappas påhitt och mamma var lagom nöjd om man säger så... dock är Caddyn nu ett minne blott, så en skitbil ut, en skitbil in. Pappa har fått för sig att han ska rusta upp bilen så den blir fin, jag säger lycka till! Lite kuriosa är att bilen inte har någon femte växel, utan det heter istället Overdrive. Tufft, verkligen...

Stockholm

Tristessen bröts på fredagseftermiddagen i samma stund som jag och Sebbe klev på tåget (eller sprang rättare sagt). Destinationen var Stockholm där vi skulle träffa de två nötter vi spenderade en massa tid med i Nya Zeeland. Efter att ha knallat runt lite i Västermalmsgallerian petade vi i oss en bit mat på Newcastle pub innan vi satte oss på T-banan mot Slussen på söder. I ett hörn på Mest bar hittade vi de två, och de såg precis ut som förut. Det tog 20 minuter så flöt samtalet precis som det brukade. På måndag var det ett år sedan vi sågs först, och ca 10 månader sedan vi sågs sist. Det kändes som några veckor ungefär.

Kvällen, som var planerad som en pubrunda då Matz skulle hjälpa en vän att flytta och Pontus kände sig krasslig, blev blöt... och ganska dyr. En taxi tog oss till Hotellet bakom Stureplan där vi minglade i ett hörn med en branddörr och en högtalare i huvudhöjd. Vi tröttnade efter ett tag och gjorde påtryckningar för att röra oss vidare. Stället var knökfullt, men trots det var det inget drag alls. Huri och Benitha slöt upp utanför dörren och vi drog till Oxid istället. Oxid är ett ganska märkligt ställe. Smockat med glada människor och mycket litet med stora speglar på väggarna. Jag trodde först det var två rum och jobbade mig igenom folkmassan för att upptäcka att jag stod och stirrade på mig själv i en spegel. Vi dansade likt John Travolta (nåja..) tills vi inte orkade dansa mer och hade riktigt jäkla roligt.

På vägen hem så såg jag och Sebbe en snubbe stå och skrika åt en tjej i samma ålder i Humlegården. Vi avvaktade lite och följde händelseförloppet som gick fram och tillbaka och killen verkade hetsig. Jag bestämde mig för att fråga om det var något problem, men på vägen dit så ringde Pontus och frågade hur det var. Jag sa att det var bra, men att jag störde mig lite på en snubbe i parken, och han verkade gå igång på alla cylindrar och kom springandes i t-shirt (!) trots kylan. Något förvirrade gick vi i alla fall fram och snackade med grabben. Det var tydligen hans flickvän och de bråkade och han frågade lite drygt om han inte fick göra det. Jo, sa Pontus, men det är väl lite onödigt att stå i parken och skrika? svarade Pontus. Killen muppade sig och sa något om att vi kunde dra härifrån och gick och vi följde efter på avstånd. Tjejen som storgrinade hela tiden vände sig sedan plötsligt om och bjöd Pontus på en karatekick i magen med sina vässade stilettklackar. Jag blev förvånad och Pontus stirrade bara och sa "det där var väl ganska onödigt?", sen sket vi i det och gick till donken och åt. Tacksamt... verkligen. Sköt ditt eget och skit i andra, ungefär.

Vi kom hem vid 3 ungefär tror jag. Jag vaknade strax efter 6 med kläderna på liggandes på sängen och linserna klibbandes i ögonen. Vid det tillfället var mitt huvud precis som en pumpa; stort, hårt och svullet på utsidan, fyllt med en massa illaluktande gägg inuti. Jag var inte redo för kalas om man säger så. Efter ett par liter vatten, en resorb och två Tylenol gick jag och lade mig igen och vaknade inte förrens på förmiddagen då det visade sig att väckarklockan tydligen var ställd. Populärt? Nej.

Vi lämnade lägenheten runt 13.30 och tog T-banan åter igen till Söder för en bit mat och eventuellt lite shopping innan hemresan. Ett par sega burgare senare sket vi i shoppingen och åkte hemåt istället. Väl på Centralstationen fick vi reda på att tåget gått för 1 minut sedan och nästa tåg skulle gå om två timmar. Det regnade ute och butikerna skulle precis till att stänga, men vi tog en raid förbi Åhlens och Nilssons skor där ett par mockaskor införskaffades. Sedan blev det till att snällt vänta på stationen.

Inaveln verkar vara ett större problem i Sverige än vad jag någonsin trott visade det sig på hemresan. Jag och Sebbe hade tydligen fått biljetter på olika vagnar, och tåget var fullt så vi fick acceptera det. Jag hamnade givetvis i boskapsvagnen där varenda småstads reservlag fanns representerade i form av sina mest utpräglade idioter. Som en container med mänskligt avfall ungefär, genpoolen som Gud glömde. Det var varmt, packat men mot alla odds hamnade jag faktiskt bredvid en vettig person, en student. Allt var faktiskt drägligt fram tills Enköping där två prima exemplar av inavel steg på. Två fjortisar med tänderna spretandes åt alla håll, militärbyxor och fula kepsar ger sig tillkänna genom att ha varsin släckt cigg i handen som luktade skit. De satte sig givetvis precis framför mig och det dröjde ca 42 sekunder innan den ena plockade fram sin mobiltelefon och började spela euro disco på högsta volym. Man kunde riktigt ta på hatet i luften från övriga kreatur i vagnen. Sebbe fick givetvis en kupé att mysa i... skithög.

Dagens guldstjärna gick till den lilla tjej som kom fram på t-banan och sa "Jättefin halsduk" till mig. Tänk att så lite kan göra så mycket. Jag tackade givetvis och gjorde en egen god gärning senare på stationen då jag plockade upp en kniv som ett gammalt fossil till gumma tappat på golvet trots att hon hade mellansveriges mest irriterande röst.

Klart lyckad resa!