Högstadiegymnastik

Jag sitter här och ruttnar på jobbet. Jag lider verkligen. Uppgång 6.45 och regnet öser ner och det är mörkt och kallt. 7.30 satt jag här i mitt lilla receptionistbås och har två saker att välja på, antingen registrera jobbansökningar eller plugga tyska. Jag borde verkligen plugga, men plikten säger åt mig att sköta mitt jobb istället. Jag är trots allt bara här en halv dag idag, så nåt produktivt lär jag väl hinna med. Jag slits mellan två ytterst tråkiga saker och valet föll på det tredje alternativet som lämpligt nog dök upp, att skriva lite i bloggen.

Vädret är verkligen skitkasst. Det är fuktigt och rått i luften och inte en snöflinga, men bött regn och trist väder i allmänhet. Går man ut är det som att nån kastar en gammal handduk som legat kvarglömd i en jumpapåse från högstadiet på en. Riktigt obehagligt faktiskt. Tanken på handduken framkallade minnen från gymnastiklektioner från förr. Gymnastik, ett ämne som framkallade både glädje och ångest beroendes på vad som stod på schemat. Hur många gånger hände det inte att man med fasa insåg att man glömt rena kallingar eller strumpor hemma och fick hasa sig omkring med svettiga plagg en halv skoldag och lida? Hur många gånger råkade man inte "glömma" sina jumpabyxor hemma när det visade sig vara något larvigt som rytmisk bollgymnastik eller liknande och inte innebandy på schemat? Följderna kunde dock vara ödesdigra. Man kunde mycket väl få låna ett par kvarglömda turkosa pingisshorts från 1973, det var en risk man var tvungen att alltid ha i åtanke och räkna med. Ofta var det värt det. Mellan- och högstadiegymnastik var enbart ytterligheter. Himmel eller helvete, inget annat.

När man tänker på det så känns det faktiskt ganska trevligt här i mitt bås. Inga krav på att man ska ut och intervallträna när det är 2 plusgrader och slask, fri tillgång till kaffe, frukt, någorlunda klimatanläggning även om det är ett par grader under acceptabel nivå, men ändå. Dags för lunch nu...

Rampljuset bländar

Har ni någonsin funderat på varför det är så många som vill bli kända? Folk gör vad som helst för en stund i rampljuset. En pajas målar sig blå och låtsas vara hjälte, en annan har sex i TV, en tredje har som högsta dröm att få större tuttar, en fjärde trycker upp sina redan stora tuttar mot en fotbollsspelare för att få hans tröja, en femte söker en redig piga att gifta sig med på tv, en sjätte har först sex på tv, blir sedan pokerproffs (ha!) för att sedan bli partiledare för det fantastiska unika partiet, en sjunde låser in sig i ett hus med ett gäng airheads en tid och anser att det är något stort, en åttonde ska gå på träningsläger för att lära sig spöa invandrare/överklassbarn, en nionde äter kackerlackor på en stenhög ute i havet, en tionde vinner Nobels fredspris...

Vad är skillnaden mellan dessa 10? Nio av dem är kända, en är berömd. Varför ser man fjortisar, 35- åriga typer med backslick, Roffe från Ramnäs, ja, hela jävla vår "civiliserade" befolkning anmäla sig till diverse idiotiska tv- program? Vad är det som gör att man är villig att skämma ut sig totalt, bli hånad och föraktad bara för en stund i rampljuset, en liten stund? Vad är det som driver dem att göra precis vad som helst för att få stanna kvar i rampljuset bara för en liiiten stund till när de blivit passé? Skit i vad som skrivs, skriv nåt! Hörs och syns jag inte så finns jag inte! Kan man inte lägga till ett såpanamn innan sitt riktiga namn är man en nobody. Fråga Robinson- Robban eller Big Brother- Linda... Tyvärr verkar hela Sverige gå i samma tankar för tillfället. Spaltmeter efter spaltmeter skrivs om vad? Ingenting, bara idioter.

Tänk om det hade varit lika populärt att vara berömd som att vara känd. Tänk om den obildade pöbeln hade strävat efter att uppnå något bra istället för att sträva efter vad som helst som ger en notis i aftonbladets söndagsupplaga. Tänk vad annorlunda allt hade varit... Som det ser ut nu smäller det ju högre att ha stoppat in ett löskokt ägg i rumpan och gjort en kullerbytta på Farmen än att ha donerat en njure till ett barn i nöd. Det är ett sjukt samhälle vi lever i. Vi behöver färre kändisar och fler som blir berömda för sina insatser. Kändis förresten? Tillåt mig hånle en stund. Dessa såpauslingar är kändisskapets parasiter, objudna gäster på gräddhyllan och lika trevliga som en finne mellan skinkorna.

Försvinn!

En dunk på egen rygg

Jag sprang 7,5km med farsan idag och hade kunnat orka milen med om jag inte fått skavsår. Jag är sjukt stolt! Den enda smolken i glädjebägaren är att jag idag orkade springa lika långt som min lätt överviktiga 53- årige far, och han har redan klarat av Sthlm marathon. Jag har lite att jobba på innan man kan bli allt för kaxig med andra ord...

Bombhot i tredje period

Dagstrippen till Karlstad är nu avklarad. Kaj (min farbror) har repat sig mirakulöst och var nästan helt som vanligt. Fantastiskt roligt och nästan helt obegripligt! Efter ett par besök på sjukhuset så var det dags för matchen, Färjestad tog emot MoDo, det var fullsatt och allt talade för en kanonmatch. Tyvärr verkade ingen ha talat om det för spelarna och vi fick genomlida rutten underhållning i två och en halv period. MoDo ledde med 0-2 men Färjestad började se något vassare ut och hade Power play. Då åker domarna till båset och en guljacka börjar vifta ut folk med stor entusiasm. På högtalarna gick ett mycket tystlåtet meddelande ut som ingen uppfattade, men folk tog sig från läktarna i alla fall och spelarna lämnade snabbt isen. Vad händer?

Matchen avbröts och vi fick snällt gå till bilarna. På radion sa dem att arenan blivit bombhotad och att det var oklart om matchen skulle återupptas. Vad är det för idioter som gör saker som dessa?
1. Vill ni bomba en fullsatt arena och vill orsaka största möjliga skada, ring då inte polisen och säg att du tänker göra det.
2. Vill du inte bomba en fullsatt arena, ring då inte heller polisen och säg att du vill göra det. Det förstör så mycket för tusentals betalande åskådare.

Pengarna tillbaka! Inte fan fick vi se någon hockey värd namnet, sen fick vi inte ens lida färdigt.

Skandal!

Åt en kebabtallrik på vägen hem och sov gott. Nu ska vi försöka få Sebbe att öka takten så vi kommer ut någon gång. Sjukt seg grabb...

Vill ni läsa om händelsen, läs följande länkar:
http://www.farjestadsbk.se/showpage.asp?PID=1817230592
http://www.farjestadsbk.se/showpage.asp?PID=1567833344
http://www.farjestadsbk.se/showpage.asp?PID=550485248

Julbord

Jaha, så var det första julbordet avklarat. 220 personer visade sig bli 250 personer och det var ett jäkla slit. Det jag lade märke till var dock två saker som inte har något med julen att göra egentligen.

1. Vad puckade folk blir när de dricker. I början var allt civiliserat. Man kunde ha samtal om världsproblemen, älgjakt, you name it, men efter några pilsner (jag drack inget) så blir även de mest triviala samtalsämnena som prissättning av en varm korv med bröd överkurs.

2. Vad är det med tjejer och status? I början av kvällen gick Frösåkers mest sliskiga och minst populäre snubbe upp på scenen iförd en kostym straight from dressman och sa ungefär hej, det här är vi, det är vi som är Frösåker. Sen gick han och söp ner sig och flirtade med varje jäkla 20- åring på hela stället... det skumma är att han verkade få respons från en hel del. Till och med en hippie- dansk som hjälper till lite i köket fick ihop sex telefonnummer till olika tjejer... PÅ SAMMA LAPP! Det här var inte heller några falukorvsprinsessor från fagersta utan top notch. Jag fick en kram på hela kvällen. Vart finns rättvisan här i världen? Inte hos mig i alla fall...

Jag skulle egentligen vara på stadshuset innan lunch imorse. Maria från receptionen på Mälarenergi ringde igår och sa att jag skulle få en julklapp (en fleecetröja) av Västerås Konsult & Service som skulle provas ut innan de skickades iväg för tryck. Jag vaknade vid 13.30 och då hade de redan beställt en medium till mig vilket borde vara helt ok, bara det att jag vill ha en UTAN tryck. Mitt resonemang var att det sparade företaget pengar och jag fick ett plagg jag kanske, kanske skulle komma att använda någon mörk höstkväll. Det var dock inte ok, så nu får jag ännu ett plagg som kommer samla damm. Hurra!

Ett inlägg om motion

Efter att ikväll ha konstaterat att jag är både en semi- hypokondriker och dessutom allmänt ganska sjuk i huvudet så har jag kortat ner detta inlägg.

I alla fall, jag körde till röda stugan idag, VSKs kansli, för att köpa en ny halsduk med breda gröna och vita ränder. Väl där får jag se en sinnessjukt glad Markstedt som skojar och far omkring och gav mig dessutom 10 kr rabatt. Kul, visst, men han var så glad att det nästan var lite kusligt.

Jag fortsatte min färd till biblioteket för att plocka upp den bok om snabbläsning jag reserverat i några dagar, men någon oansvarig jäkel har ännu inte lämnat tillbaka den och sätter därmed hela bibliotekssystemet på spel med sin bristande solidaritet. Bittert satte jag mig i bilen och åkte hem. Jag blev sugen på att träna och skulle precis till att ta en sväng förbi friskis, då tanken på lönnfeta, svettiga tanter i två nummer för små träningsdräkter i stretchmateriel fick mig på bättre tankar. Vad är egentligen tanken bakom dessa hemska skapelser? Vuxna människor som klämmer sig i cykelbyxor och stretchtröjor i alla möjliga och omöjliga färgkombinationer. Är det för att minska vindmotståndet på löpbandet? Är det för att det är moderiktigt och ganska sexigt? Knappast, jag har sett hetare falukorvar på ICA. Högst osmakligt.

Far kom hem och jag föreslog istället en runda i motionsspåren på rockis. Jag brukar plåga mig igenom 2,5an vid oregelbundna tillfällen i något högre tempo medan farsan lunkar på i sin stadiga men ack så sega takt, men han joggar istället mycket längre än jag. Vi kompromissade och följdes åt ett varv på 2,5an (2,5km) i hans tempo. Jag såg det som uppvärmning och kunde då öka lite efter 2,5 och springa ett varv till fast fortare då jag redan var inne i andra andningen medans han skulle vika av på 5an och springa ytterligare en halvmil. Sagt och gjort, efter att ha lunkat runt 2,5an så sa jag tack och hej till far, satte på In Flames på iRivern och drog iväg med älgkliv, kaxig som få. Det jag insåg efter den första kilometern var att 5km är en fucking jävla halvmil, dubbelt så långt som jag var van vid men i samma tempo. När jag väl kom fram hade jag andnöd och ville kräkas ungefär. Sjönk ner bakom en sten och dog för en stund och under tiden så skuttar det förbi ett och annat knattelag i fotboll på lätta steg. Jag hatar att springa...

Det blir förresten ingen resa till Hufvudstaden imorgon. Istället ska jag jobba i 12 timmar ungefär. Saken är den att det inte är i den vanliga lokalen julbordet hålls, utan i en lada på andra sidan gårdsplan. Ladan luktar bajs och är riktigt kall med jordgolv, så det blir en upplevelse, särskilt som det är ca 150 meter att gå mellan köket till lokalen och årets värsta storm utlovas. Kul kul...

Comeback

Nu börjar blodet långsamt rinna runt i kroppen igen. Allt känns lite bättre trots att det eviga pissvädret biter sig kvar några dagar till. En sak jag stör mig på är att det nu är 4 dagar i rad som jag fått kommentaren "Oj, du ser helt förstörd ut", men man kan inte få allt här i livet. Jag är kroniskt trött, rädd för diabetes, alltid törstig och ögonen är plufsiga och slitna, men jag skrattar allt oftare och saker och ting börjar se lite ljusare ut åtminstone.

Uppsala känns mer och mer lockande. Jag har varit i kontakt med både V-Dala nation och Värmland. Att försöka hitta ett studentrum till hyfsat pris via vanlig bostadsförmedling verkar ungefär omöjligt, så jag valde ut 2 kandidater som kan få den stora äran att få mig som medlem i sin nation framöver och mailade dem. Jag förklarade min situation och klargjorde även att jag funderade på två alternativ. Mycket hängde på mitt största problem- boendet.
Resultatet? Värmland verkade något trevligare men bostadsläget såg mörkt ut. V-Dala däremot lockade med att snubben kunde hålla ett studentrum modell städskrubb (11m2) åt mig om jag blev medlem där för att sedan ställa mig i kö för något bättre. Hyran gick loss på 1790kr per månad inklusive bredband, el och vatten så det känns helt ok faktiskt. Borde väl visserligen inte vara så dyrt att driva en glödlampa och det värmeljus som skulle behövas för att lysa upp och värma upp en skokartong, men ändå. Inget är klart än, vet ju inte ens om jag kommer in, men det lutar lite åt V-Dala i nuläget. Jag har ändrat mig förr, så det är väl bara att vänta och se vad som händer i slutändan.

Planerna på en resa till Zakopane börjar växa allt starkare. Tyvärr visade det sig att istället för att dricka pilsner och somna i en snöhög så blir jag tvungen att plugga tyska och sedan tenta på torsdagen den 5/12, så det måste gå att komma runt på något sätt. Tillbaka till ritbordet!

Färjestad gjorde på nytt en medioker insats men lyckades ändå besegra LHC på hemmaplan. Ett styrkebesked om än tråkigt. På torsdag blir det eventuellt en resa solo till Hufvudstaden för att se dif - FBK i Globen. Intresset bland nära och kära verkar svalt, men jag vill iväg. Alternativet är att servera prinskorv till redan övergödda gubbar från diverse bolagsstyrelser på Frösåkers första julbord.

Sköna Sverige

Välkomna hit gott folk, välkomna till Sverige! Det blir mycket bilder som illustrerar vardagen för tillfället, men det är väl som de säger, en bild säger mer än 1000 ord.

Jag återkommer när något skoj händer eller har hänt!

...

Paraplydrinkar

Jag vill egentligen inte skriva något. Jag vill egentligen bara lägga mig i sängen och hoppas på solen. Hela bloggen är ju tråkig och mörk, varför då skriva ännu ett mörkt inlägg? Jag vill skriva om händelsen som förändrade allt. Jag vill skriva om solsken, 25 graders värme och dunkande nattklubbar. Istället sitter jag här i ett regnigt och mörkt Västerås och Färjestad har just blivit förnedrade av äckliga frölunda med 3-0.

Jag åt lunch med en högskoleprovsskrivande Sebbe i förmiddags. Han sa att jag såg förstörd ut. Mina ögon var plufsiga och jag såg allmänt sliten ut. Tack för den. Igår var jag hemma hos Jocke. Det första Jonas frågade när jag plcokade upp honom och hans flickvän på vägen dit var "du ser trött ut". Tack för den med! Nu har jag dessutom blivit förkyld, så allt går fortfarande åt fel håll.

Jag fick en idé. Jag surfade in på Ving och såg att det gick en sista minuten- resa till solen redan imorgor för blott 600kr. Jag tänkte att varför inte? En vecka i solen är preciiiiis vad jag behöver just nu. Jag ringde Jonas och frågade vad han skulle hitta på imorgon och framöver, men han kunde inte åka till Kreta imorgon. Inte heller Huri var på, och Jocke jobbar varje dag och Sebbe hade svårigheter med schemat. Åsan behövde spara pengar till Thailand och allt rinner ut i sanden. Kanske lika bra det... sedan visade det sig att det bara var flygstolen som gick på 600. 3000 fick man ge för ett dubbelrum inkl. själva resan. 3000kr är för mycket, så vad gör man? Just nu sitter jag och gosar med mina snorpapper samtidigt som jag sippar på ett glas Loka päron. Det blir liksom inte sexigare än så just nu. Funderar på att leta på en tandpetare och fästa en post it- lapp på den och göra min egna lilla paraplydrink och kanske ta en Loka bjärnbär istället för att festa till det lite, men vad spelar det för roll? Det är fortfarande mörkt och jävligt här, och det närmaste sandstrand jag kommer är lite grus i skon som gav mig skavsår idag. Hipp hipp!

Å andra sidan, vem vet om Kreta är bra för mig just nu. SMHI utlovar regn 2 av 4 dagar och en snitttemperatur på 22 grader. Vore det inte typiskt mig om jag åkte dit i hopp om bättre tider, men fick spendera hela veckan på hotellrummet pga. regn? Jo. Dessutom så slipper jag nu alla feta tyskar i speedos. Man kanske skulle sikta in sig på en resa till bergen och snön istället och vaxa brädan? Klart roligt, men också klart dyrt. Usch...

En liten glimt i mörkret är i alla fall detta:
http://shorl.com/dydrysijivybre
En av idioterna på cykel är förhoppningsvis fast nu.

Komik på morgonkvisten

Jga var helt färdig igår kväll och somnade redan vid 9. Planerna för dagen är hyfsat klara, det blir i alla fall en shoppingtripp till Täby (!), en joggingrunda och sedan tyska på högskolan. Jag vaknade redan vid 8 så tid har jag.

Nyss så ringde bossens sambo och sa att vår lätt efterblivna diskplockare hade kommit och gett henne 2000kr för innebandyn. Hon hade sagt att jag sa att för 1500 kunde man gå på innebandy. Jag fattade ingenting, vad pratar människan om? Saken är den att jag hittade ett sponsorkort innehållande 3 friplåtar till VSK bandy och ett klistermärke där VSK tackade och som visade att man var medlem i 1500- klubben (http://www.vskbandy.nu/?sida=tus) under (!) kassan. Jag pratade med Rohna (bossens sambo) om det och frågade om vi sponsrade VSK eftersom vi inte finns med på credlistan. Hon visste inget om det och visste inga detaljer om 1500- klubben heller, så jag tog fram info och lämnade en lapp att hon skulle kolla upp det. Diskplockaren hade tydligen tolkat det som att om hon gav oss 2000kr så skulle hon få gå på alla innebandymatcher med VSK (lycka till!). Jag fick ta luren och prata med henne och förklara vad jag hade menat, vad problemet var och vad 1500- klubben innebar.

Nu har jag precis ringt henne och berättat vad som gäller för säsongskort och medlemsskap till VSK bandy, för det ville hon då ha istället.

Kul kul!

VSK visar ambitioner

http://www.magazin24.se/?p=sport&mode=allsport&id=6291

Härligt, man visar direkt vart man hör hemma genom att visa ett starkt intresse för en axelskadad hockeymålis från Arboga (http://eliteprospects.com/player.php?player=2491 ).

Hipp hipp!

Nu funkar för övrigt kommentarfunktionen som den ska efter mycket pill och jävulskap. Förbannat användarovänlig sida, men jag orkar inte byta då jag redan börjat etablera mig här. Sedan så ska det vara lite krångligt med lite skavanker på sina ställen (alla ställen ungefär), det är ju trots allt min blogg. Om Murphy's lag vore en person hade han nickat instämmandes...

Carpe diem?

Ett ordspråk jag gillar är carpe diem (fånga dagen). Men dygnet består av så mycket mer än bara dagen, så jag lade till Carpe nox och fick Carpe diem, Carpe nox som ett personligt mål. Tyvärr insåg jag ikväll att jag är väldigt usel på att följa det. Jag lever inte för dagen, jag lever några månader framåt i tiden mentalt. Sitter jag på bussen tänker jag på destinationen. När jag är framme så tänker jag på nästa steg. När jag tar det steget tänker jag på hemfärden och så fortsätter det.

I somras slog jag ihjäl dagarna i väntan av att studierna skulle dra igång. Jag kom in på det jag sökte, men insåg snabbt att jag inte ville komma in på något jag hade sökt. Innan dess var jag ute och backpackade i knappt ett halvår. Inte ens då levde jag för dagen. När jag var på ett exotiskt resemål tänkte jag på nästa ställe. När jag klev iland där så tänkte jag på hur rummet skulle bli. När vi checkat in tänkte jag på stranden. Väl på stranden tänkte jag på öl. När jag sedan satt på puben tänkte jag på att gå tillbaka till rummet. Träffade man någon visste man att det inte är värt att lägga ner nåt krut på eftersom att man snart ändå skulle vidare. Det tog död på en hel del glädje.

Nu slår jag ihjäl dagarna på jobbet. Jag tappar öl, serverar mat, häller upp kaffe, torkar bord men i tankarna är jag på väg hem. Hem till vad? Hem till tankarna på morgondagen. Hem till tankarna på nästa steg i livet... att flytta bort och börja plugga. Det är trots allt några månader kvar, men all fokus ligger där. Jag lever för det och kastar samtidigt bort värdefull tid av mitt unga och friska liv. Varför? Vad gör man? Höstdepressionen närmar sig med stormsteg i takt med att tillvaron utanför mitt fönster blir mörkare och råare. Jag har haft samma beteende och tänkande i över 10 år nu, hur bryter man det? Allt tappar sin färg och blir mörkt, vilket ni säkert har märkt av inläggen i denna än så länge relativt färska blogg. Jag är inte så cynisk egentligen, men grubblar mycket. Jag är som en svart tröja med vita prickar på, några få ljusglimtar i samband med kortare resor som bryter mot den mörka bakgrunden.

Jag hatar hösten.

Julterror

Jaha, så är det snart dags igen. Lugnet före stormen kommer snart infinna sig... trodde jag. Julens grundtanke är fin, med gemenskapen, kärleken, familjen, den vita snön, den gröna granen och allmänt myspys. Tyvärr finns det många saker at störa sig på också. Ett lysande exempel är den förbannade julmusiken. Jag hatar julmusik. Sliskiga sånger som ingen egentligen tycker är bra men som man ändå måste lyssna på hela tiden. Det går inte att komma ifrån. Går man på stan ekar White Christmas ut från högtalarna. Fula plasttomtar spelar jinglebells om man trycker på dess mage. I varje liten vrå där ett eluttag finns kan man ge sig fan på att det sitter en stereo inpluggad med Carolas julhits. Man skyndar sig hem och tar ur hörlurarna ur öronen och sjunker ner i soffan och försöker förtränga de sega rytmerna man hört så många gånger förr. man tror man är trygg. Då öppnar mamma dörren, hälsar glatt och visar sitt nyaste fynd. "Absolute Christmas 22", eller nåt. Hipp hipp! Terror även på hemmaplan. Nu har det visserligen inte gått så långt på hemmaplan än, men tro mig, det kommer. Jag har varit med förr.

Dessa julskivor spelas bara månaderna innan jul för att sedan begravas långt bort från vardagslivet där de hör hemma. En annan märklig sak är att mina musikhatare till föräldrar helt plötsligt drabbas av något vid ungefär samma tidpunkt varje år och då minsann ska stereon gå varm. Peter Jöback jublar och Christer Sjögren säljer platina. Nu har inte terrorn på hemmaplan börjat än, men jag fick en länk av min goda vän Huri som inspirerade till detta inlägg. Det har börjat, tidigare och tidigare för varje år.

http://shorl.com/distititragreja

Enjoy!

Insomnia

Lördagens nattvandring slutade som sagt i en besvikelse. I fredags skulle ett gäng ut och leta våldtäktsmän, men intresset verkade svalt så jag bestämde mig med ett fåtal timmar kvar att skjuta på det hela till lördagen då många ville delta (snackades om siffror på 15-20 personer). Vi blev 4. Nog om det...

Söndagen blev en sjuk dag. Jag vaknade vid 15.30 och var allmänt trött och seg hela dagen. Hösten är här för att stanna. På kvällen ringde bossen och frågade om jag kunde öppna på måndagen (läs idag), och det kunde jag ju. Att försöka somna igår kväll var inte det lättaste. Jag somnade vid 4 och skulle upp igen vid 6.30. Lyckat! Hela dagen har varit en lång kamp mot tröttheten. Ta det och kombinera det med en störig diskplockare på jobbet och en kock som slarvar så var dagen fulländad. Diskplockaren kan jag lätt ursäkta då hon är lite lätt efterbliven, men man tröttnar på att försöka förklara något i 2 timmar efter att hon har tagit rast i över en timme. Som att resonera med en hockeypuck ungefär...

Det svänger snabbt i alla fall. Jag har sonderat kognitionsvetarbranchens framtidsutsikter via kontakter med Volvo, Saab och ett par personalansvarige på konsultföretag i London, och det ser inte helt ljust ut. Samtidigt upptäckte jag att de nu plockat bort kravet på ett års arbetslivserfarenhet på programmet för personal- och arbetslivsfrågor. Några få timmar senare så såg jag av en ren slump att sista ansökningsdag för VT2007 är idag. Då var klockan 21.30. 22.10 skickade jag iväg en ansökan till programmet på Uppsala Universitet. Planerna var ju att jobba och läsa nybörjartyska (gör inte det!) på högskolan här i stan för att sedan flytta till Wien i en termin och fördjupa (läs grunda) kunskaperna inom det ädla språket. Nu får jag se vad som händer... inte precis första gången jag ändrar mig, även om jag inte ens vet om jag vill ändra mig.

Carpe diem! Haha.

Nattvandring

Skulle göra en insats för samhället ikväll, men det gick väl sådär. Mer om det sen, är väldigt trött nu, men hittade en videosnutt från silk igår. Klart sevärt!

http://media.putfile.com/686965845

Mental isbrytare

Så var det gjort, rummet är städat och jag kan börja leva ett sunt liv igen. Efter det förra inlägget funderade jag på om det är värt det. Är det värt några timmars lidande för att få ett liv? Ja, det är det. Jag hade nått den gräns av ångest att det bara var att sätta igång. Min kära mor hjälpte till lite grann, men det var först när jag bar ett par baskaggar upp till vinden då jag blev inspirerad på allvar. Ett ludet odjur kravlade upp på axeln på mig, en spindel gjorde ett övertramp… jag hatar spindlar. Kontrollerat satte jag ner baslådorna innan jag kunde börja slita av mig kläderna. När den största känslan av obehag lagt sig åkte både dammsugare och golvmopp fram, och varje litet hörn fick sig en omgång. Tänk om man var Saddam för en dag, med tillgång till alla möjliga sorters kemiska bekämpningsmedel. Då jäklar hade de små asen fått smaka på allvar! Baghdad- Bob hade fått jobba övertid för att förklara min etniska rensning på rummet.

I alla fall, jag har åter igen ett liv värt att nämna. Det var Bad taste på kåren i torsdags, dvs. gräv fram det fulaste du har och bär det med stolthet. Valet föll på en grön träningsoveralljacka med turtles på, kombinerat med bruna shorts och fotbollsstrumpor. När rocken väl var på plats slängde jag en blick i spegeln, fågäng som man är, och såg Göring stå där och flina. Shortsen och de höga strumporna gav ett intryck av knäbyxor, en grå ullrock, svarta läderhandskar och en grå mössa till det och vips så var naziutstyrseln ett skrämmande faktum. Sebbe fick låna lite kläder, vi hade mycket kul på lager. I alla fall en mycket lyckad kväll även om blickarna man fick på vägen dit var något nedlåtande. Tyvärr drog min träningsoverallsjacka till sig hela Västerås samlade nördar och det blev fler än två ryggdunkningar under kvällens gång. Jag fick även chansen att hälsa och växla några ord med Jonas nya flamma under kvällens gång. Klart godkänd!

Jag somnade strax efter 4, och vaknade upp igen vid 7.40 med bankande huvudvärk. En dubbel dos resorb, två huvudvärkstabletter och en loka fick bli kuren tillsammans med en portion gröt. Att somna om igen var inte att tänka på, så jag slog en signal till Jonas som vägrade svara, sedan gav jag mig ut i dimman för en joggingtur på rockis. Mycket lyckat så här i efterhand, särskilt som det även bar av till gymmet efteråt när Jonas väl repat sig efter gårdagen. Somnade sött efter det och tanken var att nattvandra på kvällen, men intresset visade sig vara svalt och Silk hamnade efter mycket om och men på schemat.

Det visade sig vara sämre än förväntat, med ett apberg i hörnet beståendes av hela eliten från lunarstorm. Ta det och lägg till vidrig Spendrups export och du har ett praktfiasko. Fick ett erbjudande om en flickvän i trapphuset på vägen ut vid 01.30 ungefär i alla fall, men det var inget intressant. Hade ju kunnat vara ett enkelt sätt att hitta en utväg från livet som singel, men faktum är att jag trivs rätt bra som det är med nystädat rum och så och är knappast villig att ge upp det för en finnig variant av Britney Spears.

Vill ni bevittna freakshowen med egna ögon? http://www.clubsilk.nu/vimmel/?showroom=true&album=2006-10-13%20FREDAG Notera att vi INTE finns med på någon bild. Jag lovar, det är ingen slump…

Mörker (2006-10-10)

Glödlamporna behöver bytas. En ensam lampa kämpar tappert men allt mer hopplöst mot mörkret i mitt ostädade rum. De övriga tre musketörerna har för länge sedan gett upp sin kamp. Jag har många gånger funderat på att ändra allt. Tvätta kläderna på golvet och vika in dem i byrån. Damma av skrivbordet, fönsterbrädan och skivfodralen på hyllan. Ge golvet en omgång med dammsugaren och kanske till och med moppa det. Piska mattan och försöka gnugga bort den ingrodda snusfläcken. Reda upp kaoset av sladdar under skrivbordet och kanske till och med formatera datorn som bara blir tröttare. Slänga bort allt jag inte behöver, särskilt de gamla förbrukade snusdosorna som nu istället ockuperas av använda snusar. Den mörka sidan håller på att ta över helt, och jag bara suckar. Jag borde verkligen städa, men till vilken nytta? Ingen alls.

Att sanera skulle ta mig en hel dag, och jag hatar att städa. Jag är värdelös på att hålla ordning, och om 3 veckor skulle det vara lika illa. Varför då utsätta sig för den fysiska och psykiska terror som städningen innebär? Ångesten växer i takt med att insikten om städningens nödvändighet kryper innanför mitt pannben, trots ständiga försök att förtrycka den. Jag hatar mitt rum.

Som jag ser det finns det två lägen i mitt liv, arbete och ledighet. När jag arbetar så har jag ingen tid att ägna mig åt petitesser som ett stökigt rum. Självbilden får sig en kick av att jobba hårt och man ska riktigt känna hur slitageskadorna från stengolvet kommer smygande. När man kommer hem så är ett stökigt rum det minsta problem man har och man somnar gott. Nackdelen är att för att hålla illusionen uppe krävs det att man verkligen jobbar mycket. Jag anpassar min dygnsrytm så att jag inte ska få tid att göra något annat än att just jobba. Börjar jag 11.30 och jobbar till kvällen ser jag till att sova till 10.00 innan jag sätter mig i bilen 11.00. När jag väl kommer hem måste man ju hålla sig uppdaterad om omvärlden och kan givetvis inte städa. Det är man för trött för, man har gjort sitt och förtjänar en stund av allmänbildning. När man läst det mesta man vill läsa så är det för sent att städa. Den gällande normen för normala människor är ju att man städar på dagen. Vanor är inte till för att brytas i mitt Sverige, då blir man utstött. Bara döda fiskar flyter med strömmen heter det, men döda fiskar klagar inte heller och är aldrig ensamma. Jag är en död fisk.

När jag väl är ledig skulle ingen våga störa min vila. Dygnet vrids ytterligare åt fel håll, jag sover till lunch och slappar hela dagarna. Det har jag ju förtjänat efter hårt arbete, och jag vet inte hur länge ledigheten varar så det är ju dumt att riskera något. Varför bry sig om ett stökigt rum när en proletär ska få sin rehabilitering? Rummet förblir stökigt, trots den pockande ångesten som växer sig allt starkare för varje dag jag är hemma. Det slutar med att jag precis som ikväll sitter och hoppas att mobilen kan pipa till och ett meddelande från min arbetsgivare väntar där han ger mig tiderna för denna vecka. Ge mig en ursäkt till att inte ta itu med mina problem! Jag hatar verkligen att städa och röran äter upp mig inifrån och upptar hela min kraft och vardag. Alla mina handlingar och tankar påverkas i grund och botten av mitt stökiga rum. Jag är fångad i ett kapitalistiskt mörker som symboliseras av en ensam fungerande glödlampa i ett dunkelt rum. Jag vill bort, jag vill ha mitt liv och mitt psykiska välbefinnande tillbaka!

Intro

Här fanns en gång i tiden en sliskig introduktionstext för min blogg. Jag läste det jag skrivit och fick kväljningar och insåg hur svårläst det var och gjorde ett tappert försök att ta bort inlägget, vilket givetvis misslyckades, så jag får skriva denna text istället.

Förlåt för att ha slösat bort värdefulla sekunder av Era liv.