Jakt

Min pappa är jägare och har varit en sådan i många många år. Han har alla de egenskaper som krävs av en god jägare. Han har ett enormt tålamod, tar god tid på sig, planerar och analyserar situationen innan han till slut långsamt kramar avtryckaren. Jag behöver en bäddsoffa. Mina egenskaper är brist på tålamod och jag har en tendens att vara lite väl impulsiv ibland. Jag är med andra ord en ganska usel jägare. Som tur är så är det inga djur som kommer i min väg (bortsett från en katt som fick smaka på vitans stötdämpare i somras), utan i nuläget är jag på jakt efter en bäddsoffa.

Min jakt inleddes på IKEA med min mor som vapendragare. Hon hittade snabbt ett i hennes ögon spännande byte- soffan Luleå. Jag tyckte Luleå hade lite för ful päls, dessutom var den ganska hård. Vältränade muskler är ett positivt superlativ när det kommer till bytesdjur, men kliver man ut ur skogen och in i IKEA gäller andra regler. Jakten gick vidare och byte efter byte kom upp längs horisonten men antingen var de drabbade av skabb eller så var priset hutlöst. En klar majoritet av IKEAs soffor borde skjutas av så att stammen minskar och praktexemplaren kvarstår. Darwinism i möbelbutiken, ungefär. Det var en hel del jägare på IKEAs soffavdelning. Det minskade också min lust att fälla ett byte, då varje jäkla studentrum pryds av fula jakttroféer från just IKEA.

Jakten gick vidare igår med ett besök till Jysk bäddlager med förhoppningar om lite mer omväxlande jaktmarker. Jag såg direkt ett potentiellt byte, men pälsen var gjord av polyester och den ändrade nyans när man satte sig i den. Bilder av insuttna rumpmärken passerade i min hjärna och jag valde att inte skjuta denna gång heller även om den var klart bekväm. Färgen påminde dessutom lite väl mycket om gammalt kaffe med för mycket mjölk i.

På blocket finns det massor av fula byten man kan köpa. Jag vill inte ha dåligt kött så jag valde att inte slå till där heller men det var underhållande i alla fall. Det finns massvis med annonser på blommiga och skitfula bäddsoffor, och jag frågar mig gång på gång vem det är som köper dessa och hur de kan tro att någon vill ge runt en tusenlapp för en sliten, ful och dessutom blommig gammal skapelse? Någon måste ju nån gång ha sett den soffan och tänkt att "oj, den var snygg, en sån vill jag ha!". Helt obegripligt. I VLT fanns ett byte till väldigt bra pris som dessutom var snygg men obekväm. Den var redan såld, så de jaktmarkerna var ändå så redan utdöda. Nu vet jag inte ritkigt vad jag ska hitta på. Ska jag lägga ner min korta men intensiva jaktkarriär och kapitulera, dvs. bege mig till IKEA och acceptera soffan Luleå, eller ska jag vara kall och vänta ut något eventuellt nytt byte? Jag vet vad pappa hade gjort, frågan är om jag har tålamodet...

På tal om IKEA förresten så är jag imponerad av deras verksamhet. Priserna är ibland ofattbart låga och misstankar om barnarbete väcks givetvis. Det ska dock vara så att IKEA är bland de bättre att kontrollera sina många underleverantörer, så vad är det då som ligger bakom? Kostar det så mycket att montera ihop möblerna i fabriken, eller är det Kamprads vana att alltid äta lunch på IKEA som håller ner kostnaderna? Läste i gårdagens tidning att IKEA i Storbritannien gett bort 9000 cyklar till ett värde av ca 1300kr styck till sina anställda för att förbättra deras hälsa och minska biltrafiken och dess miljöpåverkan. Bara ett fåtal av dessa har dykt upp på ebay för vidareförsäljning, vilket visar att det var en uppskattad gåva. De subventionerar även ett tiotal procent av de anställdas kostnader om de åker med kollektivtrafik istället för bil. Hatten av för IKEA!

Attentat

Igår eftermiddag genomfördes den utlovade hämnden mot Jonas för hans jävulskap för ungefär en månad sedan. Vi skulle hem till Jocke och jag lovade att plocka upp honom. Med mig i bilen hade jag ca 40 meter gladpack, en tejprulle och en meter julklappssnöre. Jag visste på ett ungefär hur hans cykel såg ut, parkerade bilen och lindade in cykeln med ovanstående materiel. Jag hade funderat på om det var klokast att utföra det innan han kom till bilen eller efter jag släppt av honom igen, men valet föll på det förstnämnda pga. bristande tålamod och det hade sett mer misstänkt ut om jag utfört attentatet sent på kvällen istället för mitt på dagen. När jag satt där och lindade kom en gubbe ut från byggnaden och tanken slog mig att det måste se jäkligt skumt ut. Han tittade på mig lite snabbt, så jag sa hej. Den svenska blygheten skred till verket och han tittade bort och gick snabbt vidare.

När allt var riggat och klart ringde jag Jonas och sa att jag var utanför nu. Då slog det mig att risken var stor att han skulle se mitt illdåd när han kom ut genom porten vilket kunde resulterat i blåmärken. Jag körde därför fram till porten, lade en chipspåse på hans säte och väntade... så fort han kom ut flashade jag med helljuset dels för att blända honom och för att få uppmärksamheten riktad mot bilen. När han satt sig i bilen hade han cykeln rakt framför sig, men då verkade chipspåsen distraherande och efter en snabb backning så var attacken dold. Sedan kom misstag nummer två... han skulle givetvis upptäcka skiten när han kom hem. Jag hade ingen möjlighet att åka i förväg för att dölja det hela genom att lyfta fram någon annan cykel framför, så jag fick helt enkelt hålla tummarna.

I förmiddags ringde jag min kamrat och kallpratade lite. Förhoppningen var att han skulle svära över att någon jävlats med hans cykel så att han fick stå där ute och frysa på morgonen. Gladpack är förbannat svårt att slita itu, vi brukar använda detför att linda varuvagnar på krogen. Det var inte en reaktion från hans sida, inte ens en kommentar. Då började tankarna gå. Det enda jag visste om hans cykel var egentligen att den var sliten och ful och lite rödaktig till färgen. Någon skulle bli överraskad i alla fall, men kanske inte Jonas. Efter ytterligare ett samtal senare på förmiddagen fick jag det äntligen bekräftat att det var hans cykel, men mitt terrorattentat hade upptäckts redan kvällen innan vilket jag var rädd för. Det blev trots allt halvt lyckat och jag får nöja mig med det... det är trots allt juletider.

Igår kväll hände även flera saker. När jag kom hem, relativt sent, var det bara att sätta igång att laga mat tills idag. Jag har ingen lunchavbytare idag och mamma och pappa är i Arvika så jag kan inte övertala någon av dem att köpa mat till mig heller. Min kulinariska begåvning är begränsad, precis som innehållet i kylskåpet. Samtidigt hade jag tvätt att ta hand om inför resan, så jag satte på en kastrull med bulgur i brist på annat och kilade ner för att hänga tvätt. Det drog ut på tiden och jag möttes av en sorglig syn i kastrullen där de brända resterna låg. Vad gör man? Jag satte på en ny laddning och stekte några köttbullar till. Det fick bli min matlåda, kryddat med lite äppelmos. Min plan var att äta en redig frukost så att den äckliga lunchen inte skulle påverka så mycket.

05.55 vaknade jag med ett ryck. Har jag försovit mig?! Nej, larmet hade inte ens gått så jag kunde lugnt somna om igen, något jag älskar. 06.15 vaknade jag igen och studsade upp. Jag måste ha försovit mig! tänkte jag. Det händer bara inte att jag vaknar innan alarmet... särskilt inte två gånger. Jag kunde dock åter pusta ut. 07.24 vaknade jag nästa gång, inte heller nu av alarmet som mystiskt nog var avstängt. Nu var det på allvar och jag kom ca 4 minuter för sent till jobbet. Mitt passerkort funkade inte och kontrollrummet visste ingenting. Fler än jag hade problem skulle det visa sig, hela passerkortsystemet var nere och jag kunde inte få tag på någon som visste vad det var frågan om. Lösningen var att jag fick sitta och bevaka övervakningskamerorna och manuellt öppna grindarna när någon närmade sig. Dörren som jag fastnade i fick jag springa ut och öppna. Lagom kul, det visade sig senare att det idag var den 31a Oktober enligt systemet och det gick att åtgärda.

Detta var bara ett litet problem. Min frukost som skulle bli så omfattande blev istället två apelsiner och nu sitter jag och knaprar på naglarna. Min fantasilösa lunch blir allt mer attraktiv för varje minut som går, så planen är att vänta en halvtimme till så ska nog även den skiten gå ner. Jag tänkte försöka se om det går att äta åtminstone hyfsat nyttigt där. Finns grovt bröd på Walmart t.ex.? Existerar Quinoa? Fotbollsskorna åker med i alla fall, jag ska släpa ut den knubbiga ungen på fotbollsplanen så fort jag kan så hon får röra lite på fläsket. Förra gången åt jag donuts med vaniljkräm till frukost. Nu ska jag introducera gröt och lingonsylt. Jag måste verkligen börja packa snart. Den första etappen till Stockholm ska ju avklaras redan imorgon och jag har inte ens börjat. Tanken är att jag sover i lägenheten på Fridhemsplan över natten, alternativt dricker öl och håller mig vaken så att jag kan kliva direkt in i den rätta tidsskillnaden. Det är trots allt nyårsafton och kväll när jag landar och de ska tydligen ha förberett någon överraskning. Låt oss säga att jag inte kommer att bli särskilt överraskad om det är ett stereotypt amerikanskt välkomstparty som väntar på Grandview Ave... det är liksom det som är poägen med både attentat och överraskningar, man ska bli överraskad.

Förberedelser

Sent igår kväll fick jag äntligen tag på Stefanie, hostmamman i min gamla värdfamilj. Jag hade bett de andra i familjen att knipa om min visit och inledde samtalet med att kallprata lite som vanligt. Jag frågade vad hon skulle hitta på i helgen och hon sa att det inte var mycket planerat men det skulle komma över en del folk på nyårsafton. Jag frågade om det var lugnt om jag också kom förbi en sväng och hon skrattade och sa att jag alltid var välkommen. Jag sa att jag hade en flight bokad och jag landar i Dallas 19.43 lokal tid på nyårsafton... då började hon nästan skrika. Underbart kul!

Lyckades även gräva fram ett gammalt nummer till Taylor, en av vännerna där borta jag skulle vilja träffa igen. Jag visste att han flyttat men jag tänkte att får jag tag på någon där så lär de veta hur jag kan få tag på honom. Han hade precis kommit hem till stan för en timme sedan och skulle till St. Louis ett par timmar senare så timingen var perfekt. Han har ledigt fram tills den 15e Januari så risken att jag skulle få ruttna ensam hemma utan bil på Grandview Avenue blåstes därmed bort. Det kan bli riktigt bra det här och det bubblade i hela kroppen när jag lade på luren.

Min bäste vän där borta, AJ, visade sig vara en svårare nöt att knäcka. Han kommer från en fattig familj som det är svårt att hitta motsvarigheten till i dagens Sverige med allt vad välfärd och skyddsnät heter. I alla fall så bodde han i en liten lya med sin mamma när jag var där. De hade inte internet men en telefon fanns. Det sista jag hörde från honom var att han eventuellt skulle få stipendium till University of Oklahoma för att spela amerikansk fotboll. Telefonnumret existerade inte längre och de bodde inte kvar på adressen, så vad gör man? Jag knåpade ihop ett mail till universitetet och bad dem se vad de kunde göra. Jag var mest orolig för att det gått åt andra hållet, att han inte alls kommit in och något hade hänt. Taylor var något mer uppdaterad och han bor nu tydligen i Plano, en förort till Dallas. Det ska nog gå att snoka upp ett telefonnummer eller så på något vis... det måste gå. Arbetet med att rota fram gamla kontakter har inletts och jag kommer inte sluta innan jag är nöjd. Risken finns att vardagslivet i Dallas också blir tråkigt, och då måste jag kunna komma vidare eller hitta på något.

Givetvis kunde jag inte sova igår kväll. Jag var på tok för glad och uppspelt för det och huvudet var fullt av tankar och inte öl för omväxlingens skull. Jag kan inte sova när jag tänker... det går helt enkelt inte. Ett knep jag brukar ta till är att tänka på svart, inget annat. Då smyger sig en tanke fram om allt verkligen är svart men den måste man snabbt dränka i mörkret i mitt huvud. Jag somnade någon gång strax efter halv 3.

Fyra timmar senare ringde mina vidriga väckarklockor. Mälarenergi väntade och rutorna på bilen var oskrapade och jag hade inga vantar heller. Jag kom ett par minuter för sent men jag tvivlar på att de åtta tappra som verkar vara på plats idag blev särskilt upprörda. Det var tre (3!) bilar på hela parkeringen. Jag tog upp två rutor och min bil är fortfarande ensam majestät på besöksparkeringen. Det är stendött och jag är jättetrött och hungrig. Chefen ringde och sa att han hade svårt att skrapa fram en lunchavbytare. Van vid att kasta i sig julbord på stående fot i något hörn i köket på 5-10 minuter strax innan midnatt så försäkrade jag honom att det inte gjorde något alls. Jag lovade att inte bli sur om någon skulle råka ringa och störa mig när jag smaskar på min kebabtallrik. Dessutom betalar de mig riktigt bra för att sitta här och mögla och läsa aftonbladet... Det finns faktiskt värre öden även om jag vägrar hålla med om det 06.37 när klockorna dundrar.

På tal om mögel, nu gick precis postis från förmiddagspasset. Vår postis ser ut som skalman och är helskum. För det första luktar han unket. Hela arbetsplatsens luftkonditionering verkar sättas ur spel så fort han närmar sig. Kan människor ens mögla? Alltså, inte som en mögelost, men om huden ruttnar lär väl något liknande kunna uppstå. Jonas kan säkert svara på det, men då har han inte heller mött vår postis. Jag tror han är möglig på fler än ett ställe. Dessutom är han läskigt sällskapssjuk och pratar alltid och mycket om totalt ointressanta saker och upprepar gärna det han säger fler än två gånger. Han tar ibland ledigt från jobbet för att åka och dokumentera när något nytt byggs eller rivs och filma det hela. Han älskar studenten över allt annat och har alla årgångar filmade och brukar fråga sommarjobbare vilken klass och skola de gick i så att han kan se om han har dem på film... läskig typ. Den unkna doften är lite av ett mysterium, men han bär kommunens kläder så det kan inte vara där problemet ligger. Jag tror de låser in honom i någon fuktig låda över helgerna. Alla brevbärare här är dock inte så. Jag vill inte påstå att talangreserven är inkallad precis, men det finns en trevlig prick med väldigt syrlig humor i alla fall. Han är bra.

Efter jobbet har jag en IKEA- dejt inbokad med morsan. Jag ska titta ut en fin bäddsoffa och lite annat krafs och det här är första gången i mitt 21- åriga liv jag ser fram emot ett besök på IKEA. Jag har alltid velat ha en soffa då det är kanon när man får besök. Om det dessutom är en bäddsoffa är den både praktisk och svintung så att ingen får för sig att knycka den. Så fort jag kommer hem blir det till att proppa Volvon full med prylar, en tältsäng och lite småsaker så jag klarar mig den första tiden innan mor och far får komma efter med det tunga artelleriet med släpvagnen. Nu har jag även efter mycket påtryckningar från blogger.com uppdaterat min version av bloggen till en modernare variant. Lär väl inte märka någon skillnad men skiter det sig nu så blir jag purken...

Traditioner

Julen närmar sig sitt slut och jag njuter. Jag är så sjukt trött på det här. Julen har varit helt Ok faktiskt, det var trots allt första julen hemma på ett par år. Något saknades redan från början dock... Kaj. Min favoritfarbror som nu är hemma från sin långa sjukhusvistelse orkade inte med traditionellt julfirande så långt hemifrån så han stannade kvar i Värmland. Den 23e stormade "småkusinerna" in i tillvaron, och det var betydligt lugnare än vad det brukat vara. Den äldsta drack till och med snaps till maten så de har vuxit en del. Det vankades julbord som vanligt, nummer 25 för mig bara i december.

Dagen efter var det julafton och vi öppnade dagen med en runda i löpspåren på Björnön. Den äldsta av kusinerna är elitsoldat och kom in efter milen, knappt svettig alls och sa att det var skönt att få upp värmen lite. Pappa kom en bit efter, plaskblöt av svett och lutade sig krampaktigt mot första bästa träd. Efter Kalle Anka som slutade vara roligt för en sisådär 10 år sedan så blev det ännu ett julbord (no 26) och Tomten kom även han så småningom. Det var en lustig tomte iförd en blå, lite för liten, arbetsoverall, gummistövlar och en svart fiskemössa med reklamlogga. Han var snäll i alla fall och gav mig bland annat en bok av min favoritkonstnär Banksy enligt önskelistan och även en Laptop. Att man håller på att kliva in i vuxenvärlden på allvar blev allt mer tydligt när man packade upp julklapp efter julklapp med handdukar och annat skit. Vart tog de hårda klapparna vägen? Vart är mina tv- spel och leksaker?

På juldagen anslöt fler kusiner till sällskapet och ännu ett julbord (ni förstår...) avklarades. Vi har en ganska musikalisk släkt även om det inte märks på mig. Man får inte dricka en droppe snaps utan att sjunga först, och det är inga snapsvisor utan enbart julvisor. Dessutom ställdes ett elektroniskt piano upp i vardagsrummet där min morbror tillika musiklärare slog sig ner. Sen har vi ett par körsångare i släkten som stämde upp i höga toner. Lite annorlunda, men ett kul inslag. Kvällen led mot sitt slut och jag ville till krogen för att komma bort en stund. En av kusinerna följde med och det var riktigt mycket folk ute, men dåligt drag. Å2 var öppet och trots ockerpriserna på Konrad där vi först var så gick vi dit. Det var en nitlott och kvällens räddning var att få träffa Huri och senare även Anna igen.

Idag vankades det annandagsbandy på rocklunda när VSK tog emot Örebro. Annandagsbandyn har varit jultradition hos familjen ända sedan vi flyttade hit. Det har vart kallt, snöigt, blåsigt, jävligt men är det bandy på hemmaplan på annandagen så har vi gått dit. Idag var det ett par plusgrader och trots att Boltic bytts ut mot ÖSK så kom det en hel del folk. De öppnade halva den nya, avstängda, läktaren för att få plats med fler. Matchen var halvkass, VSK hade 2-0 efter 3.45 och jag hade tippat 9-3. Vilken kross det kommer bli, tänkte man, men istället valde VSK att försvara ledningen vilket gjorde matchen till en sömnig tillställning. Varför försvara en 2-0 ledning hemma mot Örebro efter 3.45? Trampa på! Avanti! En termos glögg i innerfickan värmde dock och det var väldigt trevligt.

Nu sitter småkusinerna och tittar på Sagan om ringen, del två eller tre tror jag att det är. Jag vill inte se, jag är trött på det här nu. Julmaten var äntligen utbytt mot något annat, kronhjortsstek med potatisgratäng, och det var välkommet. Det blir ingen alpresa, det finns ingen snö. Det blir inte heller någon resa till Tänndalen för min del. Jag vägrar vara kvar här, så på lördag drar jag till USA och skiter i det här. Jag bokade allt för ett par timmar sedan. Traditioner i all ära, jag är glad att vi har en så traditionell och rik jul, men jag måste bort. Jag kommer fram på söndag kväll, lokal tid och räknar kallt med att fira nyår i Dallas. Några traditioner måste få brytas...

God jul på er alla och ett hyfsat gott nytt år om jag inte skriver något mer innan dess!

Juletider

Julen närmar sig med stormsteg, och det är med kluvna känslor. Jag är ingen stor supporter av julen, men det ska bli kul att träffa "småkusinerna" igen, även fast 2 av tre av dem nu är längre än mig och den äldsta är fjälljägare. Det är tre vilda småkusiner från Norrlands urskogar. Den mellersta av dem är vildast. Han var ute och åkte längdskidor med några vänner från friluftsgymnasiet för några veckor sedan. De åkte förbi en hoppbacke för backhoppning, och han tänkte "varför inte prova att göra en backflip här? Det kan ju gå...". Sagt och gjort, han hoppade, försökte volta, misslyckades dock och krossade en armbåge. Jag borde vara van. Den minsta har suttit i rullstol ett halvår redan efter att ha landat fel och krossat hälen. Jag slutar dock aldrig att förvånas... hur tänker man? Längdskidor är inte precis det mest stabila man kan stå på då de saknar stålkanter, de är väldigt smala och man sitter bara fast i dem med en liten stålpinne vid tån. Dessutom i en backhoppningsbacke?! Dessutom en bakåtvolt? Hur i h*lvete kan man någonsin få den ekvationen att bli lika med en bra idé och trevlig sysselsättning en söndagseftermiddag?

Julkorten dimper ner ett efter ett i brevlådan, och inte för att förringa min tacksamhet för dem jag får (Tack!), men jag fattar inte poängen med det hela. Det är alltid, oavsett en bild på...
a) En tomte
b) En julbock
c) En snögubbe
d) En röd stuga med snö på
e) En julgran i en röd stuga med snö på
f) En kombination av de ovanstående
...sedan finns den förtryckta texten "God Jul och Gott nytt år önskar" och sedan ett namn. Man tar upp kortet, tittar knappt på motivet då man redan vet vad som är på och tänker "jaha, trevligt" och lägger det sedan i posthögen bland allt annat man sannolikt aldrig kommer titta på igen. Tanken är god, men varför inte bara plocka upp telefonen, slå en signal och säga "Hej Per, jag ville bara ringa för att önska dig en God jul!". Mer personligt, inget förtryckt och ingen regnskog behöver gå till spillo.

Igår satt jag i bilen på väg till Nyqvarn för mitt sista julbord för i år. Jag kör på huvudleden utanför ICA Maxi då en tomte får för sig att det är ett perfekt tillfälle att svänga ut från parkeringen på ett tiotal meter framför mig. Jag kör i 70, varken sikten eller väglaget är det bästa och bromsen, tutan och långfingret fick jobba. Gubben kommer sen inte in i sin fil utan blir stående en stund mitt i min vägbana. Tanken när jag susade förbi precis bakom honom, skrikandes svordomar för mig själv var egentligen inte "skitgubbe, vad pysslar du med?" utan snarare "tänk om jag krockat även denna bil, två bilar på lika många dagar". Det var en lättad Per som sedan svängde ut på E18 mot Sthlm med en Big Mac vid min sida... Jag vet inte vad det är med trafiken vid jul. Alla, inklusive mig själv, verkar bli sämre bilförare på något vis. Om det är stressen, det ökade trycket i trafiken, väglaget eller sikten lämnar jag osagt. Nåt är fel. Jag har legat 5km under hastighetsgränsen konstant idag och marginalerna har varit goda. Jag vägrar att dö än på ett tag bara för att någon pajas ska hinna med och köpa Våra älskade Julhits 4 på rea.

Idag kom droppen som fick bägaren att rinna över på mitt nyaste jobb. Jag fick besked om hur mycket jag skulle få i lön, skrev under pappret utan att tjafsa, räckte över det till bossen och sa samtidigt att jag inte vill hålla på med det här längre då det är urtrist. Hade fler tider inbokade, men strök dem och gick hem vid 16.00, ganska nöjd med mig själv. Jag hade under dagen fiskat folk till en eventuell hockeymatch imorgon på Rocklunda, men det hade i så fall krockat med jobbet. I och med att många nappade så var valet enkelt. Dags att roa sig lite, och jäklar vad kul det ska bli! Jag ska gå upp innan lunch imorgon och börja ladda, tejpa klubban, slipa skridskorna och äta gröt så jag kan vara sylvass framför kassen imorgon. Här ska spelas hockey!

På tal om hockey förresten, jag läste att Pittsburgh Penguins ville flytta laget till en annan stad då ett Kasino i staden stoppades från att byggas. Saken är den att Kasinot lovat Pens att bygga en ny arena åt dem om de fick slå upp portarna i Pennsylvania, men de fick nej. NHL är ett skämt. DIF får inte heller någon riktig arena och får istället spela i en övergödd golfboll inför tomma läktare och ekonomin är inte den bästa, men vad ska man göra? Om Dingtuna nu skulle locka med en hall, skulle DIF då se Dingtuna IF som det givna valet för framtiden? Helt sjukt...

Dagens obehagliga länk är denna:

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,960124,00.html

Jag och Sebbe gjorde samma hopp, från samma höjd på samma ställe för ungefär ett år sedan. Tänk hur det kan gå. :-)

Dagens hjälte:
Emil Kåberg
-En ständig inspirationskälla och gjorde ett fantastiskt jobb när Färjestad ikväll säkrade den första trepoängaren i Cloetta Center någonsin. Hatten av!

Jantelagen i praktiken

Igår var en trevlig kväll. Vi åt och drack gott på å och allt var bra. Det blev till och med lite julstämning när mina badmintonvänner fick sina julklappar från mig, varsitt svettband från Inter sport. Då kom mamma in på puben och vi rörde oss snart mot Strike för ett parti bowling. Jag är ingen stjärna i bowling och inledde vasst med att fastna med tummen i klotet och det far ner i rännan för andra gången. Typiskt, och jag riktigt såg hur Peter njöt när han seglade upp i ensam ledning. Med tre kast kvar avslutade jag med tre raka strikes, alla iskalla då man släpper klotet, tittar inte ens bakåt utan går helt enkelt och sippar på sin Beamish stout istället, helt oberörd. Peter var vansinnig, love it!

På jobbet idag var det tråkigt som vanligt, men eftersom allt går så jäkla bra för tillfället så kan inte ens det sabba mitt humör. Jag slutade vid lunch och skulle ut till Grissle och hämta en säng. Värmen i bilen hade precis kommit igång, musiken var bra och hög och Volvon är trevlig att köra. På cykelvägen 20 meter framför går ett par snorisar. Inget man lägger någon större vikt vid, tills de helt utan förvarning får för sig att vika ut på övergångsstället. Blicken klistras vid dem och paniken sprider sig. Vad gör dem?! Jag uppfattar situationen, bedömer avståndet till övergångsstället och ser att bilen framför som jag tagit för givet skulle fortsätta framåt har påbörjat en tvärnit. Jag hoppar på bromsen och ser bilen ruuuulla in i baken på bilen framför. Hurra...

Väl nere på jorden igen får jag reda på att hela bilen var full av tyskar och bara en pratade knackig engelska. Som tur är har jag ju läst tyska på högskolan, så jag kunde enkelt uttrycka mina känslor genom att ödmjukt säga "Sheisse! Entschuldigung." Tysken var dock reko och pratade betydligt bättre engelska än vad jag pratade tyska så en timme senare kunde vi rulla vidare. Det var lite olustigt att kliva in i baksätet på en blinkande polisbil när alla bilarna långsamt åkte förbi och såg på. Det var inga större skador, extraljusen var paj, lite plastskador i grillen men annars inte mycket. Tyskens bil fick en sabbad stötdämpare, men inget större där heller. Det jag var mest glad för var tre saker:
a) Att det inte blev några personskador, bortsett från ett stukat självförtroende.
b) Att tyskarna jag körde på var lugna, trevliga och kommenterade saken med "shit happens". Det kunde lika gärna varit en pimpad BMW från 97 full av testosteronstinna pojkar i vita tighta byxor. Den senaste veckan har min syn på tyskar förändrats en hel del. De är sympatiska typer.
c) Att jag hade säkerhetsbälte och att inte air bagen löstes ut. Dagen hade inte blivit muntrare av ett krossat näsben och ett ännu dyrare tandläkarbesök. :-)

Hela situationen var ju en skitsak egentligen, bara det att reparationen knappast kommer bli billig... Det som är skrämmande är vad som kunde ha hänt. Tänk om det gått riktigt illa, att det small hårt och helt plötsligt finns det ingen Per mer eller fyra tyskar med whiplashskador för resten av livet. Tänk hur fort ett liv och en vardag kan förändras. Klockan 12 idag var allt strålande, jag hade nyss gjort ett attentat mot pappas kaffekopp genom att släppa ner 4 sockerbitar även fast han hatar socker. Kockan 12.30 ungefär hade jag krockat. Usch... obehagligt. Det gäller att ta vara på sin tid. Carpe diem, carpe nox!

Typiskt är också att jag nu börjar trivas allt bättre i Västerås, precis när man sitter med ett hyreskontrakt i Uppsala framför näsan.

Livet är en fest

Äntligen är monsterpassen på de olika jobben över! Jag har jobbat lite drygt 40 timmar de senaste 3 dagarna och nattsömnen var bara ett minne blott tills igår. Igår var min första lediga dag och då hade jag en sak på schemat- att sova. Jag gick upp till vinden och låste in mig. Vid 11 så ringer mobilen men jag ignorerar den. Vid tre minuter över 11 ringer den igen, men den får ringa. Två minuter senare bankar det på dörren, det är pappa som vill ha hjälp med att bära något jäkla kylskåp. Jag tog min tid och åt frukost i luuugn och ro, lite irriterad över min förstörda dvala. Resten av dagen var lugn, spöade köket i badminton igen även om jag tappade ett set till Peter. På kvällen var det återsamling hos Peter för lite öl och grogg innan vi rörde oss mot restaurangfesten på Pluto. Det blev en mycket lyckad kväll.

Idag fick jag äntligen min efterlängtade sovmorgon och vaknade strax efter 13.00. Jag möts av ett erbjudande på en lägenhet i Uppsala, så nu är även den biten kirrad och jag är överlycklig. Allt går min väg just nu! Så gjorde det även den sista kvällen på Frösåker. Det var kallt, blåsigt och riktigt jävligt när jag kom dit. Det jag visste var att vi skulle vara i ladan, vilket aldrig är lovande. 200 pers skulle komma, och det var viktigt att allt blev bra. Mitt på gården hängde det likdelar från ett träd och innanför den mörka dörren stod en svart träskulptur som såg skitläskig ut. En mörk vikingabåt var uppställd utanför och inredningen såg skrämmande ut. Ska det här vara en julfest?! Allt blev ännu mer obehagligt då en trälåda full med sand ställdes upp utanför ingången till ladan. En fjant i säckväv hällde på ved och tände på. Det var tänkt att gästerna skulle gå på glödande kol på vägen in för att bli riktiga vikingar. När jag gick förbi hörde jag honom prata med ett par andra fjantar i säckväv (vikingar) om hur de skulle agera om någon snubblade och blev liggande i glöden. "Då rycker vi tag i honom fort som faan!" var planen. Högst förtroendeingivande...

I alla fall så föll bitarna på plats och det blev en dundersuccé. Det hela inleddes med ett mindre fiasko då vår "välkomstgrogg" bestod av kycklingbuljong, sjuka mängder rom, smör och socker. Vidrigt. 90% var också tyskar (!) och jag fick dra till med mina stora kunskaper och förklara att det var Hänchensuppe mit Rom som serverades. Kycklingsoppa med rom, ungefär. Jag har aldrig sett folk dricka så mycket och fortfarande inte bli redlösa. Helt otroligt! Det var vikingatema rakt igenom, med vikingmusik, en magdansös och en jäkla massa spex. Det skulle vara genuint, skränigt och lite ovårdat. Detta innebar att klättra upp på ett bord och släcka ljusen i takkronan med fingrarna var ett fullt normalt beteende som jag fick göra några gånger. Klart kul, oavsett, men slitigt.

Nu ska jag studsa in i duschen innan jag ska ner på stan för att köpa julklappar och käka frukost. Imorgon väntar ännu en hjärnblödning på Mälarenergi, och sedan onsdag på Nyqvarn, sen borde det vara ledigt framöver. Ikväll lutar det åt middag och pilsner på å med gänget från Frös. Livet är en fest! Håll med om det, folk och fä.

Medvind

"Pengar rullar in som de ska. Det går bra nu"
Så går Petters ganska mediokra låt, men just den raden speglar min tillvaro ganska bra just nu. Jag kom precis hem från ännu en lyckad jobbintervju och jag har nu 3 (tre!) jobb samtidigt. Mitt schema inför helgen ser ut ungefär så här:
Torsdag: 07.30-12.00 på Jobb tre.
15.30- sent på Jobb ett.
Fredag: 07.30- 12.00 på Jobb tre.
13.00- sent på Jobb ett.
Lördag: 10.00- sent på Jobb två.
Söndag: 10.00- sent på Jobb två.

Som ni ser så är det en hel del. Det jobbet jag precis fått är tyvärr inget särskilt upphetsande. Det här är en stark kandidat till att kunna bli bland det tråkigaste jag någonsin gjort. Mina arbetsuppgifter består av en hög med pappersformulär som ser precis likadana ut bortsett från att två handskrivna sifferkombinationer och ett namn skiljer sig från varje. Mitt jobb är att i ett program som ser mycket ut som MS DOS, dvs. svart bakgrund, inga bilder och vit, ful text knappa in dessa uppgifter. Till och med guldfiskar har en mer spännande tillvaro. Jag blev däremot tilldelad chefen för hela avdelningens plats då hon ska föda barn snart. Vissa börjar från botten för att en dag äntligen få sätta sig på sin gamla chefs stol och lägga sina flottiga fingrar på skrivbordet. Jag börjar på topp direkt. :-)

Direkt när jag fick beskedet från Uppsala skickade jag iväg ett mail till Österrike där jag haft en lägenhet på G som jag betalat handpenning för. Det var egentligen en depositionsavgift men jag skrev något om att min tillvaro förändrats drastiskt och att jag inte längre har möjlighet att flytta till Wien. Idag damp svaret ner i inboxen och mina 500 euro kommer återbetalas till mitt konto, även fast de egentligen inte behövde göra det. Bingo!

Dessa pengar hade kunnat gå oavkortat till Österrikes turistnäring ändå i form av en alpresa, men det ser allt mer mörkt ut. Det snöar inte i alperna, och det är blott 55cm på berget och en hel del är konstsnö. I dalen är det bara 15-20 cm och varmare väder är på väg igen. Nästa snöfall väntas på söndag men det är på tok för dåligt. Jag är sinnessjukt snowboardsugen och har skruvat lite på bindningarna ifall ett plötsligt snöfall skulle komma. Man måste ju vara redo... mina längdskidor som jag önskar mig till jul känns också allt mer onödiga. Skridskorna står avställda även dem och hockeyklubban är olindad. I värsta fall får jag åka med mor och far till Tenndalen för att stilla abstinensen, men bara om inget bättre dyker upp. Jag har även dörren på glänt för en liten sverigeresa till Helsingborg och Jönköping i Januari om allt skiter sig på snöfronten.

Det enda som lider just nu är den sociala biten. Jag har inte varit ute på snart två veckor, jag träffar aldrig folk jag vill träffa bortsett från någon enstaka dag i veckan och allt handlar om arbete och förberedelser. Igår spelade jag badminton mot köket på Frösåker. Huvudkocken är kaxig som satan och påminner en hel del om Dr. Cox från Scrubs i sättet. Ju mer uppblåsta de blir, ju hårdare faller dem. Både Tomek och Peter röker och min taktik var att mata långboll på långboll och låta dem jobba i djupled. Det tar på kraftera att backa snabbt och samtidigt ladda för långdistans så även om de gick upp i ledning så orkade de bara halva matcherna, sen klappade de ihop.

Tomek var kul att se. Han hade aldrig spelat tidigare. Tomek är polack, inte särskilt lång men väldigt bitig och rakat hår som alla polacker har. Han stegade in med korta blå shorts, uppdragna grå kontorsstrumpor och bruna gympadojor. Jag började mjukt med höga, lätta bollar för att se hur han spelade. Bollen dimper långsamt ner och man ser Schrek börja ladda och man studsar på framfötterna... det kommer smälla, och det hårt! Bollen når slutligen lagom höjd, han böjer lite på knäna och tar ett djupt andetag....piff! En liten rörelse med handleden och bollen seglar försiktigt över nät. Det var svårt att hålla sig för skratt. Tomek har en riktigt kul stil. Tänk er Jonas Gardell på en badmintonplan. Istället för manliga supersmashar när tillfället ges så sprattlar han med benen när han hoppar, för att sedan avsluta det hela med ett lätt handledsslag. Byt sedan ut Jonas Gardell mot en kort och kraftig polack med rakat hår men behåll tekniken så förstår ni det roliga. Det var värt varenda krona...

Igår fick jag reda på att jag pluggat för mycket i tyskan. Jag klarade tentan med hela 12 poäng till godo och det var lite blandade känslor. Tjejen som satt bredvid prickade in det hela perfekt då hon fick en halv poäng över gränsen för godkänt. Man ska passa sig för att plugga för mycket. Risken finns ju att man faktiskt lär sig något och samtidigt går miste om något kul. Nu är skiten över i alla fall och jag lämnar MdH bakom mig med mycket mörka minnen bortsett från Kåren.

Om några timmar sätter jag mig på tåget mot den Kungliga Hufvudstaden Stockholm. Jag och Anna ska till Zinken och se bajen - VSK i bandy. Det blir min sista fritid på ett tag nu då jag inte kommer ha något liv fram tills jul. På vägen dit ska jag fira med mina två nya glädjeämnen i tillvaron:

Mount Sims - How we do
och
Nena - 99 luftballons (jag skojar inte, sjukt glad låt!)

Uppsala

Idag kom äntligen det första antagningsbeskedet då urval 1 var klart. Det stod att resultatet skulle publiceras idag, måndagen den 11e december så igår natt satt jag och vakade. Jag räknade kallt med att allt publicerades vid midnatt genom en automatisk process som de kompetenta anställda på studera.nu givetvis förberett. Tyvärr var inte så fallet. Strax efter 11.00 studsade jag upp imorse och slog på datorn. Det stod samma meddelande som igår kväll, dvs att resultatet skulle publiceras den 11e. De hade stängt alla telefonlinjer tills urval 1 var klart, så där satt jag som ett barn som inte fick äta sylt på mina pannkakor. Snopet... Jag väntade så länge jag kunde innan jag åkte till jobbet. Fortfarande inget resultat, men sidan var nere mot slutet så något höll på att hända i alla fall.

Jag lämnade instruktioner så att pappa kunde logga in och titta, men vid 20.15 var det fortfarande samma meddelande. Hur svårt kan det vara? Att pappa är riktigt datordum gjorde inte saken bättre, sen hade jag glömt lösenordet så jag fick helt enkelt vänta. När jag kom hem vid 23.20 så fick jag mitt efterlängtade besked. Jag är antagen! Nu är det bara bostad som saknas, och i Uppsala är det riktigt svårt att hitta och dessutom ruskiga ockerpriser, men det skiter jag i. I mitten av januari någon gång går flyttlasset oavsett om jag får sova på centralstationen och jag får äntligen komma bort från denna usla ursäkt till stad. Det är trots allt bara lite drygt en timme bort så jag kan ju faktiskt pendla i början, även om jag inte vill det. Det går inte ens tåg från Västerås till Uppsala, och det är 2006! Man kan åka tåg till Dingtuna liksom, men inte till Uppsala... Det blir 804an som stannar hos varje mjölkbonde i hela mellansverige på vägen eller Swebus som tydligen ska ha något alternativ. Oavsett så är jag lycklig, det enda jag kommer sakna här är mina vänner och familj, men de är som sagt inte särskilt långt bort.

Wohoo!

The Muppet Show

Det finns en hel del ägg i vår värld. Jonas är ett av dem. Jag var på jobbet igår och det surrade till i fickan där jag hade mobilen. "Jag har klamydia... Du måste testa dig.." löd meddeladet som kom från ett okänt nummer. Jag somnade 04.30 natten innan och var uppe vid 8.00 och hade jobbat halva dagen. Precis lagom mottaglig för obehagliga överraskningar. Jag ringde upp personen och en tjej svarade lite tamt och gav sedan ifrån sig ett läte som lät som någon som grät och sedan lade på luren. Det blev jäkligt varmt i rummet helt plötsligt och jag ringde genast upp igen och Jonas svarade med ett garv. Känslor av hat blandat med förvirring spred sig och hämnd utlovades givetvis, och den kommer att komma... jag har redan börjat snickra ihop något obehagligt. Varför utsattes just jag för detta attentat? Någon (pamp!) hade tydligen anmält Jonas till någon sexkontaktsida och han anklagade som vanligt mig på ytterst lösa grunder. Jonas är detta inläggs första mupp.

På jobbet har jag också en mupp. Jag kommer bra överens med ägaren, han som anställde mig och som även toppade min föreslagna lön med en hel del. Jag blev förvånad, de betalar förbannat bra och allt är helt vitt. Tyvärr anställde han en maktkåt personalare för ett par veckor sedan och jag tror inte hon gillar mig. Jag vet inte om det är för att jag är kille, för att jag är ung eller för att jag kan äta en multikulturell boll (vill inte trampa på några tår) utan att gå upp ett par kilo. Hon har ett nedlåtande och lite arrogant sätt som stör mig, ett bra exempel fick jag höra idag när jag stod och bryggde kaffe och den 17- åring som jobbar extra på helgerna fick finna sig i att bli kallad "lilla gumman". Vafan?! Hon utses härmed till mupp numero dos i dagens inlägg.

Mupp nummer tre och fyra måste vara rymdminister Maud Olofsson (c) och rymdforskningsminister Lars Leijonborg (fp). Vad sjutton har dessa muppar för kompetens inom respektive områden? Vad sänder det för signaler? Lägg ner! Det låter som ett dåligt skämt men det är på fullt allvar. Skulle bara älska att få se dessa personer sitta och diskutera rymdfrågor med någon vass från NASA...

...vilket var anledningen till att jag satte mig ner för att försöka följa kvällens Nobelmiddag i direktsändning. Jag har aldrig riktigt förstått poängen med det hela. Jag tror att det är precis samma människor som sitter och tittar på bingolotto även fast de inte har någon bingolott. Jag tröttnade efter en stund och kan fortfarande inte förstå hypen. Själva Nobelpriset som företeelse har jag ingenting emot. Vetenskap som gynnar oss alla bör premieras. Däremot börjar det ta emot redan när man inser att måltiden har kommentatorer. Det är precis som att titta på golf på TV, bortsett från att detta är om möjligt tristare. Man följer i direktsändning hur folk käkar och får det dessutom kommenterat? VAKNA! När kungen sa några ord på svengelska och sippade på sitt cocktailglas med champagne så utsåg han sig samtidigt till kvällens ärkemupp, en titel han prenumererar på. En tvättäkta fjant, det enda som förvånade mig var att han inte dregglade.

Den sista muppen är Linda Rosing. Sveriges mest mediakåta person som misslyckats med precis allt hon försökt sig på. Snygg är hon inte heller, trots att det var utvikningsbrud hon "var född till". Igår slog hon till igen just när man började tro att hon inte kunde bli så mycket mer pinsam.
http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,950544,00.htm

*Efter att ha stängt in mig på rummet för att få vara ifred ett tag (kalla det rekreation) men misslyckats tack vare pappas HÖGA volym på tvn och mammas envisa dammsugande precis utanför min dörr som till och med överröstar stereon så får de bli kvällens hedersmuppar. En månad till, sen måste jag härifrån!

Nyqvarn

Så var första kvällen avklarad. Mina arbetskamrater verkar reko, de flesta är hockeyintresserade men tyvärr brynäsare. Givetvis tappade Färjestad ett kanonläge till att knipa serieledningen mot äckliga Hv71 hemma igår, men man föll platt med 2-5 så lite pikar fick man ta. Det var en ganska söt tjej där som jobbar i köket. Hon klagade på att hon var så hungrig fast maten var ute hos gästerna så jag gick och plockade ihop en köttallrik åt henne från julbordet och dekorerade till och med med någon sorts växt på sidan. Det är helt otroligt hur mycket en liten grön bit höjer helhetsintrycket. Varsågod sa jag och hon fick ett konstigt ansiktsuttryck, sa ett snabbt tack och nästan rusade iväg. Jag stod där som ett frågetecken och drack en kaffe istället med en servitris. Hon kom in i köket igen, tittade på mig, plockade upp en prinskorv som hon lååångsamt tuggade i sig. Jag tyckte det var märkligt, för sådär brukar inte jag reagera när jag är vrålhungrig. Jag gick upp igen för att hämta något åt mig själv och när jag går ut så hör jag något om "vegetarian"...hurra! Strålande första intryck Per, jag ger henne en tallrik full av döda djur och slaktprodukter när hon är van vid att käka blommor.

Kvällen flöt på ganska lugnt. Vi hade laddat kylarna och frysen med snaps, öl, vin och ställde in oss på en sen tillställning. När jag gick runt och tog dryckbeställningar och rekommenderade diverse ölsorter så blåste motvinden starkt. Inte en jäkla öl på hela första bordet! När sedan bord två och tre inte heller ville ha något starkare än julmust så blev det hela ännu mer märkligt. Sedan så ber någon mig sänka musiken vilket jag med glädje gjorde. Ni som följt denna blogg vet sedan tidigare precis vad jag tycker om julmusik. Det ska bli allsång, men det är inte precis någon snapsvisa. Det låter inövat och de sjunger i flera stämmor. När jag tror att "SKÅL!" äntligen ska komma så utbrister folket istället "Amen". What the hell? Det var tydligen en religiös friskola på besök och jag fick sluta redan vid 22.30 efter att ha serverat loka gul och julmust hela kvällen.

Jag vet inte vad det är med religiösa människor. De har en tendens att alltid vara suspekt trevliga. Jag vet inte om det är så man måste vara i grunden för att bli religiös eller om man blir så när man väl blir religiös. Är vissa mer lämpade för religion än andra, och i så fall varför? Det var ett mycket trevligt sällskap, och när man gled fram där bland ljusen i sin vita skjorta kände man sig lite som en ängel bland alla saliga. Det var bara det att så fort någon pratade med mig så visste jag inte om de försökte testa vad för typ av person man var innerst inne, eller om de verkligen bara ville ha en julmust och inte min själ på köpet.

Sällskapet bytte också presenter med varandra. Snacka om feta flashbacks till mellanstadiet. Det verkar inte vara några saftiga löner lärare har idag om man kikar på vad som gavs bort. En lycklig fick två ketchupflaskor (!), en annan 6 stycken julgranskulor och en tredje fick några kakor. De var dock trevliga, särskilt en äldre herre med en israelisk flagga på kavajen som först skrämde mig lite. Han var så där överdrivet dreglande trevlig och kom och berömde mig och önskade mig lycka till i fortsättningen och när jag stod och drack ljummen julmust hörde jag hur han prisade mig för min chef för dagen. Han skulle bara veta vad som rör sig bakom de tindrande ögonen... En annan person skrämde mig också under kvällen, även detta en äldre herre som vände sig om när jag gick förbi och sa "Har inte vi träffats förr någonstans?". Damn, tänkte jag. Raggar han på mig eller vad är det här? Jag sa att jag vanligtvis jobbade på Frösåker, men det var inte därifrån. Mälarenergi? Ja, det stämde. Han kände igen mig och sa att jag säkert sett honom också för han brukade gå förbi. Jag skrattade lite nervöst och klämde fram ett svagt "hehe, jaaa kanske nu när du säger det så...". Problemet är bara att han är en av ca 500 andra som går förbi där varje dag som jag inte heller känner igen.

Men men, första kvällen gick bra till slut, även fast det inte fanns så mycket att göra annat än att skina upp stället med min blotta närvaro, och det gör jag så gärna. ;-)

http://www.youtube.com/watch?v=s2K2ylUcuu0&NR

Ytterligare ett underbart litet filmklipp som handlar om snö.

Tuffa tider

Tentan är avklarad! Avklarad är kanske lite fel ord då det indikerar att jag faktiskt klarat av tentan. Tentan är skriven i alla fall. Jag tänkte gå upp klockan 9.00 för att plugga hela dagen. Tentan började 16.30 så jag hade åtminstone 6 timmars hard core- studier om man räknar bort frukost, lunch och kisspaus. 12.15 vaknade jag och mådde som en prins, tills jag hittade mobilen avstängd, inkilad mellan sängen och väggen. Paniken spred sig som Cuba cola i venerna, jag studsade (nåja) in i duschen och ut snabbt. Lunchen skulle jag käka på högskolan så att jag sparade lite tid och sedan kunde jag sitta kvar där och plugga. Jag är fortfarande ingen morgonmänniska och kom till Kåren först vid 15- tiden. Dagens lunch slutade serveras vid 14.00 men efter lite fjäsk för snubben så fick jag ta den mat som fanns kvar, dvs. microvärmd pasta med kebabsås och paprika. För er som tycker det låter äckligt kan jag säga att det också var det. En gastronomisk glidtackling i magsäcken var inte det jag behövde. Nerverna kröp i hela kroppen och jag kunde inte fokusera mig alls.

När jag hoppade fallskärm var det lite av samma sak innan. Det pirrade överallt och man kunde inte tänka klart. Lösningen den gången var två snabba pilsner på första bästa pub och sedan var jag lugn som en filbunke när jag föll mot min eventuella död. Jag rörde mig därför till puben och beställde en Boddington's. Den halvsöta och lite flirtiga tjejen bakom baren förklarade att de inte började servera alkohol innan klockan fem, men jag kunde få en kopp kaffe och kaka för 10kr istället. Kakorna såg måttligt upphetsande ut så jag nöjde mig med en kopp dygnsgammalt kaffe. Koffeinet gav inte den effekt jag ville ha så kanske en kall smoothie funkade bättre? C- vitaminboosten kombinerat med koffeinet gjorde mig till ett nervvrak. Att studera var uteslutet, jag kunde bara tänka på tentan. Något var jag ju tvungen att göra åt saken, så jag gick fram till tjejen och frågade om hon ville ta en fika någon dag. Det var det mest nervösa jag kunde tänka mig, bortsett från tentan. Hon blev förvånad och frågade vart det kom från och jag svarade att hon kunde fundera på det en stund så kanske jag kom tillbaka sen efter jag pluggat. Nu släppte nerverna helt, det fanns liksom inte plats för så mycket mer.

Väl i tentasalen kom nerverna tillbaka igen som ett brev på posten. Jag skrev färdigt provet på rekordtid och fick sedan gå efter bara en timme. Utanför träffade jag min lärare och han frågade mig hur det gick eftersom jag gick så fort. Jag tvingade fram ett litet skratt och ett fejkat leende fullt av självförtroende och förklarade att jag brukade snabbt bli klar. Sanningen var att det jag inte kunde när jag väl skrev provet skulle jag med störtsa sannolikhet inte heller lära mig den närmaste timmen. Jag uppskattade min poäng till 69 av 115 efter att ha räknat med lite felmarginal, vilket jag ser nu skulle innebära exakt 60% rätt. 60% är godkänt. Får jag inte godkänt kan jag bli tvungen att välja mellan en alpresa eller omtenta i Januari. Vad väljer man? Får jag IG i en kurs jag fullständigt skiter i skulle syrran tracka mig för resten av livet. Jag hade kunnat dansa hem den här kursen om jag inte var så lat och omotiverad. Å andra sidan är jag fruktansvärt sugen på att åka bräda just nu. Dilemma, tillika I- landsproblem.

Något jag störde mig på under tentan var den telefonterror jag utsattes för. Det var Sebbe som ville se på fotboll så jag gled in på puben på vägen hem för att hitta den tom. Han var hos Jocke och spelade tv- spel så jag anslöt till sällskapet och skrällde ett par gånger på Mario Cart. Lite senare så blev det Bill & Bob för grabbarna grus och matchen Barca - Werder Bremen där spanjackerna tog hem segern tack vare ett par fuskmål. Nu sitter jag hemma och bollar lite idéer kring nyår med diverse människor. Nyår är en högtid fylld av ångest och besvikelse, något jag tänkte skriva om efter ett inspirerande samtal med Huri, men hon var först så jag släpper det. :-)

Imorgon är det första dagen på Nykvarn. Sist de såg mig var jag bakis som ett ägg, så jag lär ju inte göra ett sämre intryck i alla fall. Innan jobbet tänkte jag springa 7,5km i dagsljus för att få fart på kroppen. Sist jag försökte var det på badmintonplan mot farsan som spöade mig 4 gånger i rad. Han är en sån pappa som aldrig låter sina barn vinna. Han är riktigt jävlig att möta också, oavsett sport eller gren, och det finns ingen värre att förlora mot än just honom. Är han sämre fysiskt eller rent talangmässigt så bryter han ner en mentalt med psykningar och hånflin tills man knäcks och han kan lägga en stoppboll och gå skrattande därifrån. Om inte annat så ser man ju vem jag brås på, det kan nog Jonas m.fl. skriva under på. Jag fattar inte. Han är 53 år och har kulmage, hur i helvete lyckas han vinna på allt, alltid? Imorgon är också första dagen av ett hektiskt schema där jag kommer jobba arslet av mig större delen av december. Pengarna ska gå oavkortat till nöjen och en eventuell framtid. Jag kallar det psykvård, för jag måste komma bort från denna stad innan jag blir tokig.

Terje

Världens bästa visar varför.

http://www.youtube.com/watch?v=Rd8AJdcnw4A

Helt otroligt!

Bakis & skakis

Mitt gymkort till Friskis & svettis gick ut igår. Jag köpte ett tre månaders och har faktiskt utnyttjat det klart bättre än vad jag trodde (jag känner mig själv). Tyvärr syns det inte, men det är med stor sorg jag konstaterar att jag nu står inför valet att pynta 400kr för ytterligare en futtig månad eller lägga ned verksamheten. Jag gillar friskis, så länge man går dit innan klockan 16.00 då hela Västerås ska dit. Man vill ha sin lilla hörna och kunna slappa på de mjuka dynorna utan att någon spännis kommer och stör. Dagens blogg ska dock mer handla om bakis & skakis än friskis & svettis.

Det blev en blöt kväll på kåren igår. Min hjälte Måns nappade på locktonerna strax efter klockan 10 och en timme senare knallade vi hand i hand över bron vid svartån (nåja). Väl där träffade vi snart Jonas iförd knäbyxor och piratmundering och han var lite ledsen. Anna, hans flickvän, låg på akuten och opererade blindtarmen så det blev det första samtalsämnet. Efter en stund så drog vi oss till Black jacken där framgångarna var stora. All vinst byttes genast mot groggar och jag hade verkligen flyt. Resultatet var att det var en något packad Per som vinglade runt på Kåren sent igår kväll. Jonas vek sig och var full som en sill någon gång efter 1. 01.29 brummar det till i mobilen och samma härliga unga man hade skickat ett meddelande som löd:
"Nån har SNOTT min cykel.... hurra helvete" Ett stort jubel utbröt på Kåren innan det var dags att dra sig hemåt.

Väl hemma så var det något som inte stod riktigt rätt till. Jag gled in på toaletten för säkerhets skull, fumlade med toalettsitsen och kräktes istället uppepå toaletten så det stänkte i hela rummet. Äcklad som faan så blev det hela en ond spiral och jag mådde jättedåligt. Efter att ha gjort toaletten kliniskt ren, svept en bakiskur med c- vitamin och resorb så somnade jag runt 03.30. Lite drygt 4 timmar senare väcktes jag av morsan som kom och skrek åt mig att stänga av alarmklockorna. Det var morgon och jag vägrade att tro på det. Jag kände mig som en gammal tepåse ungefär. Hängig, seg och fuktig. Skillnaden var att jag inte luktade vanilj. Inte heller björnbär. Mamma sa att jag luktade sprit. Jag kröp till toaletten och möttes av en stank värre än ett toalettbås på något truckerstopp i norra Thailand. Jag dog och synen av mina småååå små blodsprängda svidande ögon gjorde inte saken bättre. Huvudet kändes som en trasig luftballong som någon kastat sten på. Jag var sänkt.

Varför i helsike går jag upp så tidigt för, undrar ni säkert nu. Jag skulle på jobbintervju klockan 9.00 någonstans ungefär vid Hummelsta på någon gård. Mitt största problem var att komma i kördugligt skick, men efter att ha blåst i vår alkoblås så verkade det grönt, något jag betvivlade starkt. Iväg kom jag i alla fall till slut och det var inte någon pigg pojke som klev in på intervjun. 20 minuter senare var saken klar, jag har numer ännu ett jobb. Färden gick direkt till Frösåker där jag började en halvtimme senare. Idag skulle jag ha "jobbat tills jag stupade" som chefen så vackert uttryckte det. Jag antog att det skulle ta ca 30 minuter, men jag bet ihop. 20.40 fick jag åka hem och ska istället börja 9.00 imorgon bitti och köra långpanna med två julbord. Då ska jag vara utvilad och taggad till tusen. Det här håller inte... särskilt inte när en dansk som jobbar extra sa att jag såg ut som en fimp i ansiktet. En sak som är väldigt positiv är att både Jonas och Måns börjar bli sugna på St Anton. Det kan bli riktigt kul det här.

Jag vill passa på att skicka ut en tanke till Anna som inte mår så bra dagen efter operationen. Krya på dig!