Jag gillar inte kameror. Att vara med på bild, vare sig det är vimmelbild eller rena semesterbilder har aldrig lockat. Skolfotona var alltid en pina och i dagens samhälle är det svårt att gå en hel dag utan att vara med på bild någonstans, på något sätt. Vart detta obehag kommer ifrån vet jag inte, men så är det. Jag är en sån som gillar att ha keps ibland för att man blir något mer anonym, alltså inte enbart för att det kan vara stiligt och skönt. Det är långt ifrån en fobi, utan mer en ovilja att vara med på bild även om jag jobbar på det. Nu börjar jag dock bli irriterad. I dagens samhälle finns det inte så mycket att välja på, och den som någon gång har läst 1984 av George Orwell kan lätt känna igen en hel del mönster från regeringens senaste påhitt.
Detta blogginlägg var tänkt som en ordentligt strukturerad argumentation, men jag inser nu att jag är för trött för att göra det så jag skiter i mina egna riktlinjer. Regeringen lade idag fram sitt förslag att ge försvarets radioanstalt, FRA, utökade befogenheter att avlyssna all tele- och internettrafik (
http://3dg.de/avlyssning). Varför? För att skydda folket. Det är helt absurt och helt oacceptabelt! Man vill alltså inskränka vår integritet ytterligare ett steg och försvarar det hela med att upprepa samma mantra: Det är för att skydda folket, har du inget brottsligt för dig har du ju inget att vara rädd för! Detta är inte ett hållbart argument, vare sig det gäller övervakningskameran som sitter i vid rulltrappan i tunnelbanan eller i en park heller för den delen.
Bland Europakonventionens mänskliga rättigheter hittar vi bland annat följande mening:
”Alla har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens”. Till detta kan man lägga till saker som att det är lätt att bli oskyldigt misstänkt pga. elektroniska fotspår, och det är inte bara en gång det har hänt tidigare att personuppgifter insamlade av stat och polis hamnat i helt fel händer. ...och att införa detta pga. ett yttre hot? Kom igen! FRA bildades för att hålla koll på Sovjet under kalla kriget. Vi har ingen hotbild idag, världen är annorlunda. Terrorism? My ass... Vi lever i ett demokratiskt samhälle.
Är vi så skyddsberoende, installera då övervakningskameror i allas sovrum och hem då de flesta brott begås just i hemmen. Det är ju knappast jag, Per, som de kommer att spana på, men det hör inte hit. Det är principen som är åt helvete fel. Vakna och svälj inte lögnerna!
För en jäkla massa bra och tunga argument, betydligt mer genomtänkta än mina så här på kvällskanten, spana gärna in sidan
http://www.stoppa-storebror.se/argument.htm.Det är fler saker som jag har stört mig på med vår regering på sistone. Regeringen vill ta bort studentkårerna, eller rättare sagt, de vill ta bort den obligatoriska kåravgiften. Det låter ju bra, man skulle då få några hundralappar till i fickan om året, men tänk ett steg till... priserna på nationerna/ kårerna runt om i Sverige är oftast mycket förmånliga. Detta är för att man serverar till ett
slutet sällskap i form av kårmedlemmar och eventuella gäster till dem. Tar man bort kåren och istället bara har kvar själva lokalerna tappar man detta privilegium och tvingas till att ta hyfsat marknadsmässiga priser och dessutom släppa in vanliga dödliga. Något som är härligt med att gå ut bland och med studenter är att det sällan, om någonsin, blir bråk. Vad det beror på vet jag inte, men det kan vara allt från att akademiker förhoppningsvis är för smarta för att slåss eller för att det är fler tjejer. Öppnas portarna riskeras även detta, allt för att spara några hundralappar per år, pengar man ändå får igen i låga inträden och billiga priser på mat och dryck. Sedan det här med inkomsttaket för studielån och bidrag är också helt åt skogen. Det råder stor arbetslöshet i Sverige idag, låt dem som kan och vill jobba göra det!
Idag var det internationella kvinnodagen och det är härligt med jämställdheten. Leve kvinnan idag! Jag såg många tjejer ute idag, och många såg stolta och glada ut och jag unnar dem verkligen det. Tjejer bråkar inte och är hyfsat trevliga att ha att göra med. De flesta strävar också efter ett jämlikt samhälle, och då måste ju denna kvinnans dag ses som ett stort steg i rätt riktning. Tänk vad trevligt det ska bli att fira min dag, min dag som man. Jag har inte firat den tidigare år. Varför vet jag inte riktigt, kan inte minnas att jag lagt märke till den alls faktiskt... märkligt.
Jag pratade lite med en feminist igår. Ämnet var att en snubbe gått genom hela stan för att gå med sin flickvän hem. Det är en ridderlig gest som bör hyllas på alla sätt och vis, särskilt eftersom det är Uppsala vi snackar om där det alltid är förenat med risk för köldskador när man vågar sig utanför dörren. Varför är det då så ridderligt? För att mannen går för att ledsaga den arma och hjälplösa kvinnan hem eftersom det är farligt för henne att gå ute. Det är här det knepiga kommer in... offermentaliteten. Kvinnan får inte gå hem själv eftersom hon kan råka ut för våld. Hon bygger sin världsbild kring detta hot och formar sin tillvaro därefter. Det är väl ca 10 gånger så stor risk att en ung man blir offer för oprovocerat våld av något slag eller annat otrevligt än för en ung kvinna, i alla fall om man ser till brottsstatistiken. Visst är det en övervägande majoritet män som ligger bakom allt jävulskap också, men det hör inte till saken. Borde det då inte vara lika självklart för kvinnan att gå ut och möta upp sin stackars man som lever ännu farligare? Nej, och det har vi förlegade syner på könsrollerna att tacka. Hur ska vi någonsin kunna bli jämställda så länge hela offermentaliteten hos tjejerna och den förväntade hjälterollen hos killen får leva kvar? Det är fel från början. Nu skulle jag inte själv tveka för att knalla ut och möta upp syrran, det har jag gjort förr, men i teorin är det lite märkligt. Stå på er, tjejer!
Det är alltid fokus på mäns våld mot kvinnor och dylikt. Är det inte lite fel fokus här? Fokusera på att bekämpa våldet istället! Det är när man gör skillnad på våld och våld som det blir diffust. Vad gör en sorts våld mer legitimt än annat, bortsett från rent polisiärt våld eller i självförsvar? Eftersom att en övervägande majoritet av de våldsbrott
som blir anmälda begås av män verkar det Ok att dra alla män över en kam och skärma sig från oss. Jag tänker inte bestrida någon statistik, vi är svin och det är sorgligt, men det är bara en bråkdel av oss som faktiskt gör något dumt. Som debatten går idag verkar våldtäkt och misshandel vara en del i vår vardag, mellan sporten och ekonominyheterna ungefär. Meningar som "alla män våldtar inte, men..." visar på hur skev bilden av den genomsnittlige snubben verkligen är. Man utgår från att de flesta våldtar eller så, men att det finns undantag. Alla gör ju det inte... Kampen borde föras gemensamt med män mot våldtäkt, inte mot män. Stämpla oss inte som bovar och banditer, de flesta har inte gjort något fel. Jag vägrar bli sedd som något jag inte har något med att göra, och får man bort den kollektiva skulden lovar jag att allt fler kommer sluta upp i kampen mot rötäggen. Man måste utgå från att det är individen det är fel på, inte mannen som kön, annars är det ju precis samma retorik och tankebanor som högerextremister använder.
Det är som bekant en whooping majoritet av våldsoffren som är män, dvs. män slår män. Varför ska då inte vi, den klara majoriteten av offer, få ta del av samhällets ansträngningar för att minska våldet mot kvinnor? Är det mer Ok att slå en oskyldig man än en oskyldig kvinna? Känner vi mindre smärta bara för att vi blev födda med en snopp? Visst, det är bevisat att män har en högre smärttröskel än kvinnor, rent biologiska faktorer som givetvis förekommer, men det krävs ultravåld för att det ska spela någon roll. Det blir för riktat. Jag älskar kvinnor, men ska vi försöka uppnå jämställdhet måste vi både ge och ta. Motverka våldet i samhället helt enkelt! Tyvärr är hela debatten så genomsyrad av PK-het att det troligtvis kommer dröja ett bra tag innan olikartade tankar än aftonbladets kan bli tagna på allvar. Kärlek och respekt, måste det vara så jävla svårt?
Nåja, nog med politik nu. När jag kom hem ikväll pratade jag en stund med Anthony. Han hade precis tankat någon ny skräckfilm med extra blod och var väldigt uppspelt. Jag har aldrig riktigt förstått det det med skräckisar. Jag bli rädd... skiträdd. När jag var yngre var det pinsamt, man skulle ju vara grabbig och älska att se småbarn bli styckade av en fet tysk dvärg med vassa knivar. Ju mer blod och skrik, desto bättre film. Nu vet jag bättre. Jag har aldrig gillat att vara rädd och ser inte riktigt det fina med att pröjsa för att sitta och lida i ett par timmar och sedan gå hem med svaga nerver. En "bra" skräckfilm pendlar från att vara obehagligt läskig till att vara rent överjävlig. Det värsta är när någon döing hoppar fram och skriker så man inte hinner förbereda sig. Dessutom har de flesta skräckisar riktigt larviga namn som nästan är en parodi på sig själva. Död åt skräckfilmerna! I morgon tar jag sovmorgon, sen bär det av till Västerås för socialisering och födelsedagskalas (mamma 50år). På söndag blir det bandy på Zinken där VSK ska visa vilka som är det bästa grönvita laget.
I morse fick jag släpa mig upp och ta mig ner på stan. Med huvudvärk, dålig nattsömn och lätt illamående tog jag bussen och var nästan upprörd över att jag var något bakis. Jag var ju lugn igår, inte särskilt packad alls men trots det ska jag må dåligt. Vart finns rättvisan i det? Peder hälsade mig välkommen på Dragarbrunn genom att påpeka att jag såg trött ut och jag tackade och sa att han inte heller precis såg ut att vara sprudlande full av energi. Jag och Peder åt en bit lunch då Maria var sänkt, vi hade tänkt åka och handla till festen på måndag men det blev inget. Lunchen var också sämst. Lite pasta, en hel hög med isbergssallad med ett par svettiga baconbitar och en halv avocado ovanpå och med vitlökssås som var mindre fantastisk.
En halvtimme senare ringde telefonen. Det var mamma och hon frågade om det var något fel. Jag berättade helt uppriktigt att jag precis kom ut från frisören och var grinig. Hon visade en hel del medlidande och sa att jag fick skylla mig själv som gick och klippte mig när jag var så fin i håret. Precis vad man vill höra... Jag ser ut som en åkersork i skallen. En halv centimeters toppning blev en skolpojksfrisyr och hon massakerade hela min kalufs. Dessutom hade hon mage att ge mig för lite växel tillbaka.
I morse fick jag släpa mig upp och ta mig ner på stan. Med huvudvärk, dålig nattsömn och lätt illamående tog jag bussen och var nästan upprörd över att jag var något bakis. Jag var ju lugn igår, inte särskilt packad alls men trots det ska jag må dåligt. Vart finns rättvisan i det? Peder hälsade mig välkommen på Dragarbrunn genom att påpeka att jag såg trött ut och jag tackade och sa att han inte heller precis såg ut att vara sprudlande full av energi. Jag och Peder åt en bit lunch då Maria var sänkt, vi hade tänkt åka och handla till festen på måndag men det blev inget. Lunchen var också sämst. Lite pasta, en hel hög med isbergssallad med ett par svettiga baconbitar och en halv avocado ovanpå och med vitlökssås som var mindre fantastisk.
En halvtimme senare ringde telefonen. Det var mamma och hon frågade om det var något fel. Jag berättade helt uppriktigt att jag precis kom ut från frisören och var grinig. Hon visade en hel del medlidande och sa att jag fick skylla mig själv som gick och klippte mig när jag var så fin i håret. Precis vad man vill höra... Jag ser ut som en åkersork i skallen. En halv centimeters toppning blev en skolpojksfrisyr och hon massakerade hela min kalufs. Dessutom hade hon mage att ge mig för lite växel tillbaka.
