En trygg tillvaro

Det märks att man lever ganska tryggt när på väg hem från en märklig efterfest runt fyra på morgonen passerar en söndersparkad golfvagn (!) i ett gathörn. Det är inga trasiga kanyler, slaktade bilar och brinnande oljefat precis. Living in the Trolley projects, lagom häftigt. Efterfesten var klart trevlig om än märklig. Jag och Sebbe inledde kvällen på en liten pubsväng i stan. Vi hamnade sedan hos en löst bekant som bor ca 600 meter från mig i ett brunt Svensson- mansion på 500 kvadrat. Det fanns badtunna utomhus, bastu, you name it. Trots att jag blev kvar till sent så missade jag tydligen matkrig och balkonghoppning. Innerstadskids sätt att skapa spänning i ett område där farliga gofvagnsligister lurar bakom knutarna...

Syrran berättade idag att de under den vidriga Sthlmsveckan i Båstad ska införa en ny pizza med Kobe- biff och lite annat kul på. Kobe- biff är köttet från en kossa som fått massa gott att äta och samtidigt får massage hela tiden. Smakar det så kostar det, 20 000kr ska en sådan pizza gå på. I norrland har de tydligen en annan "lyxpizza" fast på ett annat sätt: en inbakad cheeseburgare i en calzone. Jag nöjde mig med en vanlig Salame utan lök från Pizzeria Misto idag till "frukost".

Ett annat tecken på en väldigt trygg tillvaro är våra beloved hobbypoliser. Jag har inte kunnat tanka något på ett halvår ungefär pga. jobbiga routers. I torsdags kväll tog jag mig i kragen i brist på roligare saker att göra och bråkade med datorn i någon timme och fick äntligen fart på ett program som heter uTorrent. Allt funkade som det skulle och äntligen kunde jag bli en av de miljontals andra som ibland laddar hem något. Det tog en timme innan jag var anmäld och avstängd. Vem sitter då och lurar på mig strax innan midnatt en torsdagkväll? Det var knappast polisens specialstyrka. Ej heller företagets nitiska antipiratbyrå. Nej, det var Uppsalas egna nätverksmuppar som var på mig. Muppar... jag skrattade dock åt det hela. Det var absurt, men samtidigt härligt att det trots allt finns folk som har så pass trista liv att sånt här kan hända. Det gör att mitt liv helt plötsligt verkar spännande i klass med Steve McQueens.

.

Dagens låt väcker många minnen. Bry er inte om videon, det är något hemmabygge...

Inlägget som inte finns

Jag skrev ett inlägg om vad som har hänt de senaste dagarna i Uppsala. Det var ett inlägg om Idi Amin, framtänder mot asfalt, drömmar, träningsvärk, boxning, Frenchys fattiga cykel, fuktiga och kalla fiskpinnar, flytande margarin och en väldigt lyckad kväll på puben Avec. För ovanlighetens skull läste jag dock igenom det jag skrivit och insåg att det var trist. Vem vill veta vad jag åt till middag? Ingen. Jag återkommer när jag har något åtminstone någorlunda intressant att skriva om eller om jag helt enkelt känner för att skriva. Nu känner jag för musik. Gårdagen var härlig, VSK är ovanligt usla och alla bör tydligen ha en gästhandduk förresten.

Dagens låt sparar jag till nästa gång, istället vill jag bjuda på en hyllning till den levande konsten: Le Parkour!

Varmt välkommen till Uppsala, bitch!

Jag älskar Uppsala, men Uppsala besvarar inte mina känslor. I ett helt dygn har jag blivit motarbetad. Det började när jag kom till stan och skulle ta mig ut till Kantorn med bussen. Jag slog mig ner ganska långt bak och det dröjde bara några sekunder innan en stank av öl spred sig. Jag kastade några hatiska blickar mot tanten som satt två rader bort och skyllde allt på henne. När jag sedan skulle kliva av skulle jag plocka upp min väska från golvet. Mellan mina skor rann någon form av vätska som kom från min väska. Då kom jag på att jag, tillsammans med en hel hög nytvättad och nedvikt tvätt, packat med några ölburkar. Hurra!

Idag var tanken att ta en soft förmiddag. Jag hade köpt mjölk så att jag kunde käka gröt till frukost och solen skulle skina så vad passade bättre än att lägga sig på en filt i gräset? Till gröt behövs sylt, något jag givetvis glömt köpa. Istället fick det bli gröt med majs och avocado, en måttligt lyckad kombination. Solen gick i moln precis när jag kom ut och molntäcket bara fortsatte att växa så även det sket sig. Jag gick istället in och satte på ugnen då jag hittat en prima pizza i frysen som fick funka som lunch. När jag återvände till köket möttes jag av en hårig, grekisk gällivarerumpa som höll på att tvätta fönstrena. Han frågade om det var jag som hade satt på ugnen, och det var det. Han hade tvättat den, sa han, så det var bara att använda. Tyvärr hade han fumlat bort knappen till den lilla spärr som sitter strax ovanför handtaget så med en morakniv och en färgskrapa gav han sig på den igen och försökte bända upp den. En skruv på glaset lossnade, men istället för att skruva dit den så använde han lite trubbigt våld så var luckan öppen igen. Jag stoppade in min pizza, stängde ungen och glaset lossnade givetvis. Knappen var ju fortfarande borta så ungen gick fortfarande inte att få upp. Pizzan fick återvända in i frysen och greken fick göra ett nytt försök. Vad gör jag nu? Jag ska vara på förfest om en halvtimme, jag har inte käkat, jag har en grek i ugnen och allt skiter sig samtidigt. Fan!

Igår var jag på shoppingjakt. Jag ville ha ett par vita sneakers, en vit burberrypiké som jag visste fanns på Jaber och en svart luvtröja utan någontiong alls på. Jag gick hem med ett par skor. En svart luvröja är svårare än man tror att få tag på. Jag hade en gång en sådan som satt väldigt bra, helt ren utan någonting alls på. Dumt nog gav jag bort den till en tysk tjej i ett svagt tillfälle, så nu sitter jag här. Inte ens i Stockholm kunde jag hitta någon. Hela stan är fylld av pikétröjor i storlek Large, XL och XXL, men att få tag på någon som inte är ljusblå med bruna inslag i storlek medium eller small är hopplöst. Gant har en hel del, men de sitter inte bra och har usel kvalitet. Rean har knappt börjat och inte ens en vit Lacoste gick att uppbringa om man inte ville ha svettfläckar på kragen (nej tack, Janemars). Varför köper butikerna in så stora lager för fetton när det är samma visa år efter år? Jabba de Hut använder inte pikétröjor. Ugnen är fortfarande inte fixad. Greken har kilat och han tog tydligen knappen till ugnen med sig. Underbart...

Dagens låt blir en härlig nostalgitripp tillbaka till Oz. Hilltop Hoods - Stopping all stations

Mer kärlek

Den senaste veckan har ångesten kommit krypande allt snabbare. I Uppsala ligger ett kontrakt som jag kritade på i början av juni gällandes ett studentrum på Värmlands nation. Det kommer inte ligga där länge till. Igår bestämde jag mig för att göra det jag kunde för att få kontraktet rivet och efter ett samtal med killen som sköter papprena så skulle det inte vara några problem. Jag är inte färdig med Kantorn än, och det känns helt underbart att få stanna där i ett halvår till. Kantorn är ganska speciellt. Själva studentrummen är verkligen inget särskilt, min korridor är usel med en fullblodspsykopat och läget är ganska ruttet, men folket är fantastiskt bra. Vad ska jag in till stan och göra när de flesta av vännerna bor på Kantorn? Kantorsgänget for life, carnal!

Västerås är en ångestframkallande stad. Det är utmärkt att ha som bas då mor och far huserar här och även en del vänner. Allt är dock alltid detsamma, oavsett. När jag kom hem från Dallas var det kul i en vecka, sen var allt vardag igen. När jag kom hem från svenneresan till Nya Zeeland/Australien/ Thailand var det kul i några timmar, sen kom ångesten. Jag är trött på Västerås nu. Man blir lätt lokalpatriotisk när man är på bortaplan, men med Västerås har det alltid varit en viss hatkärlek som lyfts fram.

VSK är nästan alltid usla. Allt som kan gå fel går alltid fel. VSK är en utmärkt symbol för hela Västerås som stad, en bitter klubb som alltid jobbar i motvind. Det som gör VSK trevligt är att de bara spelar någon gång i veckan, den dos av Västerås som är lagom för att kunna njuta av eländet. Under tiden i Uppsala var det ett privilegium att kunna åka hem någon helg då och då och växla miljö. I Västerås känns det som att jag behöver fly iväg allt oftare för att överhuvudtaget stå ut med tillvaron. Det blir småresor som kommer med allt tätare mellanrum, destinationen spelar mindre roll. Imorgon åker jag tillbaka till Uppsala och stannar där i några dagar för att ta en paus från tristessen på hemmaplan. Om två veckor börjar sommarjobbet på allvar med 4 veckor i rad. Efter det MÅSTE jag iväg någonstans, annars går jag under. Jag älskar Västerås, men bara ibland och i lagom små doser.

Idag fick också alla de lönnfeta svennar som väljer att inte gå på gym av någon anledning min sympati. Jag svängde förbi Friskis för första gången på två veckor, och det var massor av folk där. Segregationen i lokalen var slående. På ena sidan finns motionscyklarna, löpbanden och de lite "mjukare" maskinerna. På den andra finns bänkpressen, de fria vikterna och de lite hårdare maskinerna. Längst in mot väggarna på vardera sidor finns det extrema. På den hårda sidan hittar vi givetvis den fria bänkpressen och ett helt gäng med hantlar. På den mjuka sidan finns löpbanden och trappmaskinerna.

.

Bland trappmaskinerna håller cosmopolitanmupparna till där de beblandar sig med lätt överviktiga personer med tunn hårväxt samt tanter i spandexdräkter. En cosmomupp är en person, oftast tjej mellan 18-25, som är helt såld på den hälsofluga som nu råder. Det är hardcore GI- folket som tränar mest för att det är hippt och som småfuskar sig igenom övningarna. På den andra sidan finner vi spännisar, enbart spännisar och en och annan riktig gymtjej som verkar ha en lite tuffare mentalitet än cosmomupparna. Dessa spännisar kan ses oavsett tidpunkt på dygnet och kommer ofta i par och med kortklippta frisyrer och tribal- tatueringar. Vita linnen och osmakliga tjocka halskedjor verkar vara mer en regel än ett undantag.

Idag fanns också där en friskisturist som bröt hela mönstret, nämligen jag. Jag är en stolt sparris som föredrar mittensektionen av friskis. De fria vikterna känns för 80- tal och de mjuka maskinerna är för mjuka. Jag passar inte in helt enkelt, jag är en främling i en starkt segregerad och normtyngd träningslokal som väljer att undvika de extrema delarna längs väggarna och istället röra mig i mitten av lokalen. Hade jag inte haft en gnutta självdistans hade jag aldrig mer kommit tillbaka, trots mitt dyra gymkort. Jag kan helt klart förstå det obehag många mulliga medelålders män och kvinnor kan känna då de inte heller riktigt passar in om de inte vill svälja stoltheten och skaka sitt fläsk bredvid en picture perfect cosmomupp. Snacka om att få folk att känna sig värdelösa.

De borde ha ett gym för fula, prestigelösa människor som gärna tar en pizza då och då och som inte tycker om vare sig tomatjuice eller korianderpaj men som inte har någonting emot att träna när det känns bra. Tänk vilket framsteg för folkhälsan, och inte minst för att ge den genomsnittligt fula svensken en chans att känna sig välkommen. Cosmomupparna kunde då para sig med spännisarna på friskis under tiden och alla problem i världen skulle lösas. Världsfred skulle råda och den ariska übermänniskan som skulle avlas fram hos dem med friskiskort skulle sedan kunna få njuta av fulinggymmarnas barns tjänster i utbyte mot att bjuda in fulingarna till en och annan releasefest till Finding Nemo 4 så att de för en stund kan tro att de är välkomna in i sociteten. Själv skulle jag sympatisera med fulinggymmarna, jobba för arierna och sitta under min korkek på fyrishovs fotbollsplan och lukta på blommorna...

.

...och så givetvis dagens låt:

Kärlek

Insåg just att Blurs Coffee & Tv kanske är världens bästa musikvideo. Helt makalöst trevligt en regnig lördagkväll. Nu ska jag dricka mjölk.

Fiaskot i Estocolmo

Kvällen innan midsommar spikades planen. Första tanken var att köpa ett tält på ÖB och dra till Rättvik och se vad de hade att erbjuda. Både Sebbe och Jocke skulle med, men Sebbe kom sedan på att han jobbade och inte slutade förrens 16.00 på midsommarafton, så då kändes det lite dödfött att åka till Rättvik samma dag. Istället blev det Stockholm, precis som förra året. Jag och Jocke tänkte dra vid lunchtid och Sebbe kunde ansluta senare. Vi kom inte iväg förrens runt 14.00 ungefär och hela Skansenupplägget byttes ut mot en pubpromenad från Fridhemsplan ner till Söder via St Eriksplan, Vasaparken, Observatorielunden, Djurgården och Gamla stan.

Sebbe dök upp vid 18.00 och vi tog tunnelbanan tillbaka till Fridhemsplan. Vi hade en egen liten förfest i syrrans lägenhet med Jockes kub och Tuborg grön innan vi skulle ut. Midsommarmaten bestod av en Whooper meal till lunch och en Big mac till middag. Min och Sebbes älskade vän Pontus hade tipsat om ett ställe på Fridhemsplan som hette La Isla som skulle vara bra. Syrran avrådde kraftigt och tipsade om båten Patricia vid slussen eller ett ställe som hette Nivå som låg på en parallellgata till St. Erik. Vi riktade in oss på båten och möttes av en 40m lång kö. Vi drog tillbaka till Fridhemsplan och hittade La Isla på vägen men vi vågade aldrig gå in då det bara var mördare i kön. Nivå hade sommarstängt, så vi drog till T- centralen och vidare längs Kungsgatan och hamnade till slut på ett ställe som hette Kickis.

Kickis var skit. Det såg lite ut som en tacky blandning av finlandsfärja och Silk. Vi fick tag på varsin knarkarfotölj i ett hörn och sedan började kvällens förfall. Både jag och Sebbe kände oss helt paj. Sebbe hade jobbat sen 6 på morgonen, jag var bara jättetrött. Vi satt där i en halvtimme kanske och halvsov. Efter att ha gått på fel toalett två gånger var det dags att gå hem. Midsommardagen har gått i samma tecken. Vi kom inte från lägenheten förrens klockan var 15.00 eller något, åt en pizza till frukost och släpade oss till centralen. Väl hemma i Västerås igen möttes vi av regn och en grå himmel. Midsommar är underbart...

Fick nyss syn på en mindre smickrande bild på mig från PVD- gasquen som var i slutet av förra terminen. Dräggel på skjortan, tejp (?!) över munnen och Erik som försöker föra in en tops i näsan på mig. Verkar ha varit en lyckad kväll i alla fall.

Dagens låt bjuder Outkast på. ATLiens for life, carnal!

Den fnissande dåren

På sommarjobbet finns det en något märklig man. Det finns ganska många märkliga män här, men få som är lika intressanta som just denne man. Han fnissar. Det är en ganska kraftig medelålders man i blåställ som fnissar åt precis allt, alltid, oavsett. Det är nog bland de mest positiva personerna jag har träffat, men skratten låter inte naturliga och det är nästan lite läskigt. Om man säger något som kan uppfattas som humoristiskt så brukar fnisset komma först som svar, sedan en kommentar. Med denna person funkar det inte så. Han är iskall just då, sen säger han något som alltid följs av ett psykotiskt fniss. Det behöver inte ens vara något som har med komik att göra, det kan vara något så enkelt som "nu kom hissen" följt av hihihi. Vad som sägs spelar absolut ingen roll, det enda man kan vara riktigt säker på är att oavsett vad det är han eller någon annan säger så kommer han att fnissa. Det skrämmer mig, jag har aldrig upplevt en psykotiskt fnissande medelålders man tidigare.

Det finns en situation som ställer det hela på sin spets. Eftersom jag sitter i en relativt skyddad tillvaro med glasväggar runt omkring begränsar det möjligheten till sociala kontakter på gott och ont. När man väl ska lämna sin kur och röra sig mot hissen till restaurangen är det lite som när man lekte den där leken med en frizon där man inte kunde bli "dunkad" som barn. Jag lämnade den fria zonen för en stund sedan för att återlämna lunchbrickan till restaurangen. Givetvis var den fnissande dåren i samma hiss. Hissfärden inleddes med ett par sekunders tystnad då jag verkligen såg på honom hur fnisset byggdes upp. Stämningen var tryckt. Jag fick dåligt samvete och bestämde mig för att göra en insats för att lätta på trycket, så jag frågade om inte han fick någon lunch. Han sken upp, svarade nej och fnissade i ett par sekunder, sa sedan något mer och fnissade lite till. Dessa hissturer är de längsta jag har varit med om, och det är bara 4 våningar...

Årets sjukaste resa

Jag är nyss hemkommen från dalarna och jag har knappt någon röst kvar, men är så glad, så glad. Den fulkulturella resan blev en braksuccé. Vi började med myntmuseet i Avesta som var något av en besvikelse. Vi fick pröjsa för att få höra historien bakom varje jäkla stämplat plåtbit som tillverkats från vikingatiden och framåt. Det tog en timme och en av höjdpunkterna Säter blev helt plötsligt hotat tack vare att tanten snackade non stop.

.

Tanten på Säters mentalvårdssjukhusmuseum gav oss special treatment och vi fick gå på en gratis guidad tur som var väldigt intressant och bra. I ett rum hängde bilder på patienter/fångar och man kunde fråga henne så berättade hon storyn om personen. Patienterna hade också ritat märkliga bilder med massor av budskap i som väckte en hel del tankar. Vissa av dem som satt inspärrade då för att de inte skulle fortplanta sig skulle idag anses som stora tänkare. De hade en del lattjo instrument på den tiden också, väldigt udda och intressant.
.

Kvällen blev en ännu större succé. Vi bodde på falu fängelse dit vi hittade i sista minuten efter att ha guidats genom falun av den rabiata receptionisten över telefon. Stället var verkligen ett gammalt fängelse med järndörrar, galler för fönstrena, stålsängar och TJOCKA betongväggar. Hela vandrarhemmet såg ut precis som i någon film. Lite senare skulle vi röra oss mot stan för att festa loss. Min förkylning var inte så bra som jag ville att den skulle vara, men jag sket i det och friskförklarade mig för kvällen. På en bakgata bakom fängelset stannade en snubbe upp och tittade på mig. Vad vill han? tänkte jag. Han stod där i några sekunder på ett par meters avstånd och bara tittade på mig innan han frågade om jag inte kände igen honom. Det var Erik, underbara genomsympatiske Erik från Lokomotiv Västerås. Vad är oddsen? Han bodde tydligen där.

.

Vi tog oss till Etage, det enda stället vi kom in på i Falun. Etage var lite som Faluns svar på silk och det var knappt en människa där inne. När vi kom upp till ingången var det stora plancher med texten "Dalarna goes gay på Etage, 15/7". Det blev en jäkla diskussion om vi skulle in eller ej, men i brist på andra alternativ kom vi överens om att vi skulle röja och ha en förbannat kul kväll, gayklubb eller ej. Så blev det också. Det var någorlunda med folk på dansgolvet då vi klev in till någon eurodiscodänga och visade vår närvaro. Grabbar dansade vid stången, vi hissade varandra och hade fucking jäkla skoj. En halvtimme senare var det knappt några kvar på dansgolvet förutom vi, och vakten såg lagom nöjd ut. Han hatade oss, och vore det fler folk där inne hade vi blivit utkastade utan tvekan. Tids nog fylldes dansgolvet igen, den här gången av bögar. Jäklar vilken gayfest det blev, men vi höll vårt område och festade vidare i natten.
.

Morgonen därpå visade det sig att jag visst var förkyld, kroppen hade tydligen lagt in ett fett veto mot min friskförklaring. Jag kunde knappt prata, min röst lät som en rostig Yamaha och jag är fortfarande inte helt ok. Resan bar vidare till Falu koppargruva där vi knallade runt med japaner och polacker och tittade på stenar. En riktig höjdare och vi bondade en del med guiden som verkade tycka att det var bra mycket roligare att prata med 5 svenska unga grabbar istället för de vanliga medelålders tyskarna.

Kvar hade vi Avesta järnverk och Sala silvergruva. Avesta järnverk var hur bra som helst. En mäktig anläggning med massor att kul att göra. Det var några korridorer med speglar i olika vinklar som skapade synvillor man inte var med på. Dessutom avslutade vi det hela med att kliva in i en "space ball", ett redskap som egentligen används för att träna sig att använda kroppsvikten för att röra sig i tyngdlöshet, men vi såg det mer som en åkattraktion och gav järnet. Man fick spänna fast sig i ett par snowboardbindningar och en sele runt midjan, sen var det bara att volta, snurra och må dåligt. Jag lyckades få upp en ganska bra fart då det hela påminde mycket om snowboardåkning, riktigt kul. Sala silvergruva blev bortprioriterat och nu sitter jag här, redo för Arosfestivalen och eventuell utgång ikväll igen. Nästa resa blir eventuellt någon kanotfärd på någon flod någonstans.

Tack David, Jonas, Sebbe och Jocke för en riktigt lyckad resa! Det blev fulkultur på många sätt, vi passade även på att berika det svenska språket genom ett par flosklar. Jag avslutar med lite random bilder från resan, och grabbar, passa er för t-shirts och kom ihåg att Lapin inte är ok i det här sällskapet (ni som var med fattar, ni andra får leva i ovisshet eller följa med nästa gång).

Bild 1: Vandrarhemmet Falu Fängelse. Jag bodde i cell 212.

.

Bild 2: Farliga grabbar

.

Bild 3: Stylish Sebbe inför kvällen

.

Bild 4: Faluns finest med Stål-Per i spetsen

.

Bild 5: Sebbe visar David hur "periskopet" går till

.

Bild 6: Underground- Jonas visar det senaste gruvmodet.

Samer kan inte festa

Jag är fortfarande förkyld. En plastkasse från ICA ligger bredvid mig, halvfull med snorpapper och en tom godispåse står i fönstret. Förkylningar ger en hel del tid att slå ihjäl, och idag är inget undantag. Jag kom precis på mig själv klickandes runt på youtube där jag lyssnade på en kis som spelade på någon päronformad gitarr och jojkade. Det var inget tält han satt i, dagens samer verkar vara mer avancerade än så. Det såg ut som en vanlig lägenhet och kunde lika gärna varit inspelat i södra Sundbyberg som i Torrajaur. Efter ett par klick till kom jag fram till en något mer ungdomligare grupp där en grabb på runt 25 och en tjej jojkade loss framför en svart bakgrund. I videon kommer lite kuriosa upp om samer i allmänhet framför bilder på skrynkliga tanter i djurgårdens färger.

I och med dagen D imorgon, där fest och fulkultur står på schemat, gick tankarna vidare till samernas sociala liv. Vad gör en same en fredagkväll egentligen? Min bild av en same är en gubbe eller tant som ser ut att vara lite drygt 102 år gammal iförd blå filtdräkt med röda och gula inslag, läderpjucks med spetsig tå och en partyhatt. Gubben/gumman har alltid en bister uppsyn, vilket inte är så konstigt med tanke på att det inte finns så mycket att göra förutom att mumsa lingon, frysa, jaga ren, dricka Jokk bärdryck och klubba säl. Jag kan däremot inte föreställa mig en puckad och/eller elak same. Det finns inte. Min bild av samer lyser av visdom och godhet, något av ett naturens samvete. Av musiken att döma verkar det inte som att rejvfester tillhör vanligheterna. Bingolotto faller också bort då det krävs en tv och elektricitet för det. Fotboll verkar inte heller vara särskilt poppis. För att kunna lira fotboll är det en fördel om man kan se marken för all snö åtminstone någon vecka om året. Fotboll förresten, det vore kul att se en samisk fotbollshuligan... en aggressiv Plupp med rutig keps, ungefär. Same same, but different.

Dagens låt blir en riktig partydänga som toppat Kaurvidsjokkos hitslista de senaste 4 åren, Adjagas - Mun ja mun. Det är svårt att skoja om samer. Som ni ser i videon nedtill som jag skrev lite om ovan så utstrålar hela låten sorg och lidande, detta trots att jag inte förstår ett ord av vad som sägs. Allt detta bidrar givetvis till bilden av bittra samer. Frågan är vad som är bäst, Roger Pontare eller Adjagas. Jag tror faktiskt jag föredrar den sorgliga versionen. Lägg märke till damen i slutet som drar upp dragkedjan på tröjan. Så lite säger så mycket. Nu måste jag snyta mig.

Dalmasar kan inte prata i telefon

Det är nästan så jag ger upp nu. Jag har ägnat den senaste timmen åt att försöka ringa runt till Avesta järnverk mm. inför resan, men jag har aldrig stött på så många komplikationer på vägen. Avesta järnverk finns inte på eniro. En sökning på google ger en hemsida som inte fungerar och ett telefonnummer. Ringer man det telefonnumret blir man kopplad till Avesta kommun, som i sin tur kopplar till Avesta järnverk, som i sin tur kopplar till någon Ingalill eller liknande som frågar vilka vi är som vill komma på besök och varför. Hon fortsätter med att de inte visar järnverket för privatpersoner och frågar vad vi studerar... tja, en är på komvux, en studerar till sjuksköterska, jag själv läser till personalvetare, en fjärde jobbar på ICA och den femte vet jag inte riktigt. Det visar sig till slut att vi skulle ringa till Avesta järnverk, inte Avesta järnverk. Det var tydligen två skilja saker, ring turistbyrån sa hon så löser dem det. Turistbyråns telefonnummer hade upphört att fungera, men till slut gick det bra efter lite sweet talk med en glad turistassistent.

Även på Säters mentalsjukhusmuseum stötte jag på patrull. Efter två signaler kopplades man till en telefonsvarare som först sa något helt obegripligt på dalmål, sen berättade hon att visningar var 13 och 15 mån till fre och grupper ombads alltid att kontakta museet innan de kom. Andra tider gick och lösa efter överenskommelse. Jag letade fram ett annat nummer till själva museumet som man kunde ringa för att meddela att vi kommer så att de kunde förbereda tvångströjorna, men givetvis ledde även det numret till samma telefonsvarare som uppmanade mig att kontakta dem. Nötter, visst är det personalbrist inom sjukvården, men att låta en patient från mentalsjukhuset tala in telefonsvararen är inte att rekommendera. Särskilt inte när mentalpatienten, liksom resten av dalarna, lider av kroniskt talfel.

.

Mycket märkligt händer för övrigt. Vi tänkte ju gå och se dansbandet Jannez på Mannes loge av någon anledning. För några dagar sedan läste jag om en snubbe som hade lyckats bli strypt till döds av sin motorcykel. Det var axelväskan som hade fastnat i hjulet. Hur många per år avlider på ett så märkligt sätt? Jag vet att det är mycket vanligt att dö av en fallande kokosnöt i huvudet i Thailand, men att bli strypt av en motorcykel? Det är nästan ännu löjligare. Denna grabb var med i Jannez dansband. Hur ofta går fem unga människor i Sverige på dansbandskväll strax norr om Falun? Vad är då oddsen för att en i dansbandet blir strypt av en cykel? Helt otroligt.

.

Idag fastnade jag i något som kan liknas vid en bilkö utanför Arosvallen strax innan lunch. Jag satt och småsvor lite för mig själv då en fucking jätteälg (!) kommer och joggar förbi innan den viker av upp mot 65an och vidare mot fotbollsplanen. Den blev tydligen knäppt någon timme senare, men vad är oddsen?

http://www.aftonbladet.se/vss/sport/story/0,2789,1092479,00.html

.

De senaste dagarna har varit väldigt trevliga. Strålande solsken, ingenting på schemat och mycket bad och vila. Trots detta börjar det krypa i kroppen av rastlöshet. Det är värdelöst att vara ledig en vecka när vännerna jobbar i tid och otid. Dessutom har jag dragit på mig en förkylning, så nu sitter jag med blåsor på tungan efter att ha inlett en chockbehandling med 3 brustabletter c-vitamin i ett stort glas vatten. Min förhoppning är att virusbacillerna ska ge sig på c- vitaminet för att försöka smitta det, och då gå på en fet nitlott och istället dö. På fredag ska jag vara frisk, då jäklar blir det fulkultur för hela slanten. Förkylningar är lite olustiga på det sättet. Det brukar ta någon dag eller två innan man blir ordentligt förkyld. Den här tiden blir man stadigt lite sämre, för att sedan vara förkyld på allvar ett par dagar innan man kan börja bli frisk igen. Jag är lite i valet och kvalet. Antingen ska jag försöka bli frisk snarast möjligt, dvs. avbryta processen, eller försöka provocera fram en riktig dunderförkylning, gärna med lite inslag av feber. Lyckas jag bli ordentligt sjuk redan idag så är chansen större att jag hinner bli helt frisk innan fredag.

.

Nu ska jag ringa till Falu Fängelse och boka en 2- och en 3- bäddscell. Notera ordvalet cell. Det är inte mitt ord, utan det är själva vandrarhemmet som kallar dem så. Rummen är också prydligt försedda med galler för fönstrena. Jag får tydligen inte använda den styckesindelningen jag vill för blogger.com, därav punkterna på olika ställen i texten.

Dagens låt är en gammal favorit:

...och de säger att frukt är bra

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1089254,00.html

Svin!

It's a beautiful day!

Idag är sommarens första dag. Det känns som så i alla fall, och det är härligt. Avslutningen med klassen i tisdags var något av en besvikelse då väldigt mycket folk hade samma idé som oss. Kön var helt sanslöst lång, och innan klockan var 7 på kvällen var det en ut, en in som gällde. Då var kön fortfarande runt 100m lång...

Jag har haft något av ett dilemma de senaste dagarna. Planen var att flytta in i Mickes korridor till hösten, men han hade lösa planer på att flytta ihop med sin flickvän, så då kändes det meningslöst att flytta dit. Istället började jag söka bostad på alla möjliga håll, och en dag ringde dem från Värmlands nation och frågade om jag fortfarande var intresserad av ett studentrum hos dem. Klart jag var, sa jag. Igår ringde dem igen och sa att det fanns ett rum ledigt. Idag kritade jag på kontraktet. I september flyttar jag till stan, och lämnar alltså Kantorn bakom mig. Det känns inte helt glädjefyllt ändå, jag trivs ypperligt bra på kantorn. Hyran är dock lägre, rummet lika stort fast finare och med egen dusch och toalett, läget är strålande bra och jag har tillgång till pingisrum även fast jag hatar pingis, bastu och uteplats med grill. Pingis är för utbytesstudenter. Själva huset var ganska slitet och köket är äckligare än det vi har nu. Å andra sidan så är nog jag en äckligare person än dem i korridoren, så det jämnar ut sig. De vet inte vad som väntar dem... Tror jag ska ta inspiration från Pedrams korridor och hur de välkomnar nytt korridorsfolk. De har en tavla uppsatt i köket där det står något om att Gud älskar dig och annat religiöst budskap. Om jag, det första jag gör, sätter upp en stor bild av Jesus på utsidan av min dörr och lägger ut lite broschyrer och propaganda från Vakttornet och Livets ord i korridoren kan det nog bli en intressant första tid.

Det är mycket annat bra som också händer. Jag slipper åka hem med mjölkbuss 804 idag, istället har jag en Volvo kombi med väl fungerande stereo, AC och gott sällskap. Promoe släpper dessutom nytt album idag, så då är också musiken fixad. Jag har dessutom börjat snickra på årets kanske märkligaste resa till nästa helg. Något officiellt namn för resan (brukar vara populärt annars) är ännu inte fastslaget men det blir en fulkulturell resa genom knätofsarnas högborg: Dalarna. Idén kläcktes sent igår kväll när jag egentligen borde ha packat, och ännu lite senare fanns en skiss klar. Tanken är att vi ska pricka av lite udda sevärdheter på vägen och om möjligt även klämma in lite daladans i Falun där storheterna Jannez spelar LIVE på Manges Loge fredagskvällen! Detta är den preliminära resplanen:

Vi inleder trippen med ett besök i Sala Silvergruva. Efter det finns möjligheten till bad i Siljan på vägen till Avesta. I Avesta finns det mycket kul att göra. De har ett myntmuseum med världens största mynt (!) som givetvis bara måste ses. Dessutom är ett stopp på Avesta Järnverk, som de fyndigt nog döpt till "Verket" inplanerat. På verket kan man knalla in i en masugn och lyssna på någon opera i en ugn (?) och dessutom har de någon magisk ficklampa (?!) som vi inte får missa. Resans höjdpunkt finner vi i Säter, där ett besök på Säters mentalvårdsmuseum står på schemat. Falun bjuder på Falu koppargruva och dansbandet Jannez (eventuellt, inte spikat). Övernattning sker antingen i Falu fängelse som är ett vandrarhem och inte alls så allvarligt som det låter, eller i en sommarstuga i Stjärnsund om den möjligheten finns. I Stjärnsund finns möjligheter till bad, myggjakt, grillning, ölhävning, fotboll, kanotutflykt (?) och minigolf. I närheten av Stjärnsund finns en annan by, Hofors, som erbjuder visade turer i Stollgången som är en 265m långt hål in i Storberget. Jag tror det kan bli en resa att minnas...

Nu måste jag hetspacka och städa rummet. Om två timmar bär det av mot Västerås och Arosvallen där VSK tar emot äckliga Assyriska från Södertälje. Storpublik, kanonväder och sommar, det är upplagd för fest!

Dagens låt blir till Looptroops ära med Chana Masala:

Det här är jag

Tog en paus och gjorde ett litet test...

Your personality type:
Creative, resourceful, and intellectually quick. Good at a broad range of things. Enjoy debating issues, and may be into 'one-up-manship'. They get very excited about new ideas and projects, but may neglect the more routine aspects of life. Generally outspoken and assertive. They enjoy people and are stimulating company. Excellent ability to understand concepts and apply logic to find solutions.

Careers that could fit you includes:
Entrepreneurs, lawyers, psychologists, photographers, consultants, sales represenatives, actors, engineers, scientists, inventors, marketers, computer programmers, comedians, computer analysts, credit investigators, journalists, psychiatrists, public relations, designers, writers, artists, musicians, politicians.

http://www.41q.com/index.asp

The artist!

Pitstop Västerås

Jag är nyss hemkommen från en kort helg i soliga Västerås. Tanken var att få en del gjort i hemtentaväg då det inte händer så mycket annat kul i staden. Mycket gjort blev det också, men jag fasar inför sommaren. De senaste två gångerna jag har varit hemma över en helg har jag inte träffat en enda kompis... inte en. Något att se fram emot, verkligen. Kraftvärmeverkets reception och Power meet lättar inte precis upp humöret. De har börjat samlats redan. är jag klev av på centralstationen fick jag gå genom Västerås djurpark, den gamla busscentralen där alla raggare samlas för att stå där en stund. Jag har aldrig förstått nöjet. Halva Hallstahammar åker varje kväll till Västerås i sina Volvo 240s från 1983 med dumpventiler och tintade rutor. De hittar en parkeringsplats som känns rätt och sen hänger de där. De gör inget särskilt bortsett från att ibland åka och köpa korv, de verkar vara nöjda så. Livin' the high life in Västerås... Raggare is a bunch of motherfuckers!

Det spelades en landskamp i fotboll igår som väckte en del känslor. Lagerbäck MÅSTE avgå, nu! Det var pinsamt dåligt spel från Sveriges sida, vi blev utspelade men var vassare i avlsuten till en början. 0-3 till Sverige efter en halvtimme var ett skämt, och Danmark kom som sagt tillbaka. Det var bara en tidsfråga innan Danmark skulle peta in 4-3 och fiaskot hade varit ett faktum. Mittfältet var obefintligt, Chippen blev bortplockad av en inhoppare och Ljungberg deltog knappt i matchen. Istället tappade Paulsen fattningen och delade ut ett tjuvnyp på Rosenberg och det som hände sen står i varenda tidning. Tre saker stör mig med hela incidenten efteråt. Först när den pölsemumsande dräggelmongot väl springer in och ska ge sig på domaren, varför klipper han inte till ordentligt? Intentionerna var tydliga, straffet hade blivit detsamma. Sen säkerhetsvakterna som inte ingriper första, andra och inte heller tredje gången någon lallande pajas springer in. Sen ville jag att matchen skulle spelats klart. Ett straffmål i slutminuten är bra mycket skönare än ett tilldömt 0-3. I och med att vi "vann" med 0-3 riktas ingen kritik mot spelet i sig heller, utan alla verkar vara nöjda med resultatet. Avgå, Lagerbäck!

Hemtentan går bättre, jag är klar med över hälften men har sparat de jävligaste frågorna till sist. Det enda som håller mig uppe är tentafesten på tisdag. Dags att jobba lite till... pratade precis med Joel som verkade ännu något bittrare. Hemtenta förbrödrar.

Dagens låt: